Lidingöloppet 15

Halvklassikern 2013 är nu avklarad! Vilken lättnad att kroppen ändå höll ihop och att sjukdomar inte har stoppat mig (även om det inte har varit helt okomplicerat...).

Dagens start låg i morse i farozonen, men enbart pga brister hos arrangören. Jag och Svägerskan hade uppskattat att resan till starten skulle ta max 30 minuter (efter gårdagens nummerlappsuthämtning), men istället tog den 70 minuter. Anslutningsbussarna som skulle ta oss från tunnelbanan till starten lyste nämligen med sin frånvarao. Flera löpare runt omkring oss missade sin start pga att det inte kom några bussar... När vi äntligen fick kliva på en buss visade det sig att chauffören inte hittade i Stockholm, han körde fel och fick börja backa dragspelsbussen för att komma in på rätt väg. Passagerare fick kliva ur och dirigera trafiken. Vilken cirkus! Detta skedde alltså när vi hade 25 minuter till start!

Väl framme visade det sig att det var nästan 2 km till starten och bara dryga kvarten till vår starttid. Det blev ett snabbt besök på en bajamaja och sedan inlämning av väska. Uppvärmningen bestod av löpning till starten. Vi hann precis fram till vår startfålla för att se hur den släpptes iväg. Vi blev således absolut sist iväg och fick därefter påbörja arbetet med att springa förbi alla stoppklossar.

Själva löpningen var riktigt härlig idag. Jag kände liksom lugnet; njöt av omgivningarna, vädret och själva upplevelsen. Terrängen var riktigt fin och ganska kuperad. Då jag inte har kunnat springa längre än 10 km inför loppet så var mitt mål att komma i mål. Om kroppen (knät) ändå höll hade jag som mål att springa på under 1,5 timme. Kroppen höll och tiden blev 1.24.55, så det måste jag ju vara nöjd med.

Detta var alltså den avslutande delen av Halvklassikern. Undra vilka utmaningar man ska hitta på härnäst!?

Vännästrampet 2013

Idag gick den årliga cykeltävlingen som arrangeras av Vännäs CK av stapeln. Vi hade tur med vädret (trodde vi innan start iaf, det visade sig att vi skulle få några riktigt kalla spöregnsskurar efter vägen...) så de 12 föranmälda cyklisterna blev i slutändan 37 startande - riktigt roligt!

I år hade jag och min nyfunna, extremt starka, cykelkompis Ida bestämt oss för att avverka de 12,5 milen tillsammans (så länge vi båda kände oss ungefär lika starka iaf). När Ida kom till start visade det sig att hon, efter ett litet missöde, hade fått stora problem med växlarna. Sambon, som är en man med många strängar på sin lyra, lyckades dock fixa dem så pass att hon kunde starta iaf.

När masterbilen släppte oss i den allra första backen hoppade tyvärr växlarna så pass att Ida hamnade långt efter klungan. Jag bestämde mig för att vänta in henne så att vi ändå kunde fullfölja tävlingen tillsammans. En så stark rygg är bra att ha när man börjar bli trött i benen, det vet jag av erfarenhet. Som tur var ordnade växlarna till sig och vi påbörjade det hårda arbetet med att försöka hitta några ryggar framför oss, trots att jag visste att vi låg långt efter...

De första 3,5 milen av tävlingen var alltså en enda lång jakt. Vi cyklade på i höga farter (för att vara oss), ofta låg hastigheten på 38, 40 km/h när jag tittade ner på klockan. Till slut kom vi ikapp två andra cyklister som även de hade fått släppa tätklungan.

Att rulla på fyra personer som kan dra är stor skillnad mot för att bara vara två. Äntligen fick vi chansen att vila oss lite längre stunder. När vi hade cyklat i lite drygt 6 mil hörde jag en hög smäll, det visade sig att en i sällskapet hade fått en mycket olycklig dubbel punktering vilket gjorde att det var färdigcyklat för honom idag - trist. Kvar i vårt gäng var då 3, av 4 deltagande, tjejer.

Banan som vi cyklar (Vännäs-Nordmaling-Bjurholm-Vännäs, med målgång längst upp i Pengsjölia) är, enligt mina mått mätt, en ganska tuff bana. Det är många backar, mest uppför om man frågar mig. De sista 5 milen känns det som att det bara går uppför, vilket självklart inte är hela sanningen. Strax innan Bjurholm lyckades jag - hon som inte KAN få mjölksyra - få just detta. Det gjorde att benen inte alls fungerade som jag ville, trots att de fick 2 portioner gel.

När vi närmade oss målgången började benen åter fungera någorlunda och jag orkade trycka på en del utför och på platten. Uppförsbackarna var fortsatt hyfsat plågsamma. När det var 2 km kvar och jag visste att de var riktigt tuffa kände jag mig faktiskt redan nöjd. Jag visste att jag i grunden hade varit starkare än jag varit på fjolårets Vännästramp och att jag hur som helst skulle komma i mål på en bättre tid än senast. Det gjorde att jag helt enkelt inte iddes försöka trycka på och plåga benen i ett försök att komma först upp av oss tre tjejer. Jag hade troligtvis ändå inte lyckats.

Sluttiden blev 10 minuter snabbare än i fjol. Lite retligt var att jag inte lyckades komma under 4 timmar, utan gick i mål på 4.01. Men, man måste ju ha något att kämpa för nästa år också...

Jag är otroligt nöjd med dagen. Trots att benen inte kändes pigga hela vägen in i mål kände jag mig i grunden stark, vilket alltid är en skön känsla. Att jag och Ida hade en riktigt trevlig resa tillsammans gör ju det hela ännu bättre!

Jag och Sonen innan start

Nummer 32 och 29; Jag och Ida :-)

Svågern informerade innan start

Så var vi iväg...

Kram, kram

Stark och snabb

Vi har verkligen lyckats pricka in finväder på semestern. Det blir bara varmare och varmare för varje dag. Idag har vi nog haft åtminstone 27-28 grader. Fast klockan snart är elva på kvällen är det 22 grader varmt ute. Rena utlandsvärmen!

När jag satte mig på cykeln efter middagen ikväll njöt jag verkligen av vinddraget (som jag själv skapade - det var annars helt vindstilla), det svalkade så skönt efter dagens hetta.

Rundan från i tisdags var så fin att jag valde att cykla samma sväng idag. Förutom vackra vyer bjöd den på enbart några få hyfsat branta backar, så den var perfekt om man ville försöka få lite högre snittfart.

I tisdags lyckades jag retsamt nog komma upp i en snitthastighet på 29,98 km/h på de knappa 4 milen - just under 30. Jag skyllde det hela på att jag körde lite vilse när jag skulle genom Östersunds centrum. Jag blev ganska nervös av alla rödljus (och polisbilar) så jag förirrade mig på en liten cykelbana som jag trodde ledde till campingen (vilket den inte gjorde). Ikväll tänkte jag att jag skulle försöka komma mig över den där 30 km/h snitthastigheten, nu när jag hade lärt mig den rätta vägen genom centrum.

Det visade sig att de fina yttre förhållandena kombinerat med grönljus genom staden hjälpte mig att få en snittid som jag aldrig tidigare lyckats komma upp i på egen hand på en 4- milarunda; 32,3 km/h! Det känns riktigt bra att benen äntligen börjar kännas lite piggare!

I morgon ska jag hejja på Sambon som ska cykla Storsjön runt - Hejja, hejja!

Kram, kram

Semestercykling

Vi har äntligen tagit oss iväg med husvagnen! Igår körde jag mig, Sonen och hunden till Östersund. Sambon tog cykeln...

Idag var det min tur att cykla, dock inte lika långt. Sambon hjälpte mig att hitta en lämplig runda här omkring, och det var verkligen en runda med vackra vyer. Att kvällssolen lyste från en klarblå himmel hjälpte naturligtvis till.

För första gången på flera veckor kändes benen inte som spagetti, utan jag kunde trycka i som jag ville utan att musklerna (eller bristen på dem?) protesterade. Nu hoppas jag verkligen att förkylningen som snurrar i min familj håller sig ifrån mig så att jag får njuta av fler härliga träningspass på semestern. Denna förkylning kan för övrigt dra dit pepparn växer, nu är vi less på den!!!

Några bilder från kvällens runda:

Orkeslös

Att vistas på sjukhus är något vi är vana vid i vår familj. Att vistas på sjukhus och inte vara säker på att man kommer att komma hem som en hel familj är dock något som vi aldrig kommer att vänja oss vid. Så dålig som Gumman var den här gången har hon nog aldrig varit, så att det har tagit hårt på oss alla är väl inte så konstigt. Det är nu 4 dagar sedan Gumman fick komma hem från sjukhuset. Hon är fortfarande väldigt tagen efter de två veckorna med kramper och lunginflammation, men hon är hemma i alla fall!

Själv är jag som en urvriden disktrasa - helt orkeslös och oförmögen att ta mig för något. En tvätt kan ta ett dygn att få upp på strecket och dammsugningen av huset som jag började med i måndags är fortfarande inte färdig. När det gäller träningen är jag lika orkeslös där...

Den här veckan har jag lyckats få in två löppass och två cykelpass. Jag känner mig otroligt svag och orkar verkligen inte ta i. Jag har accepterat att kroppen inte är på topp och masat mig fram i maklig(t) tempo/hastighet och försökt njuta av att få röra på mig i alla fall.

I eftermiddag har jag lyckats hitta energi till att städa ur vår husvagn. Jag hoppas verkligen att vi kommer att orka ta oss iväg någon sväng framöver. Direkt jag kom in i vagnen kände jag ett lugn, det är så otroligt avslappnande att bo i husvagn (det är bara det där med att packa och komma iväg...). Om Gumman är så pass pigg att hon kan åka till korttids nästa vecka kanske det blir någon liten sväng, vi får väl se.


Kram, kram

Vansbro Halvsim 2

Det mysiga gamla pensionatet bjöd på en fantastisk frukost med gröt, ägg, kaffe, juice och smörgås. Precis vad som behövdes inför dagens aktiviteter.

Jag och Mammsingen åkte in till Vansbro flera timmar innan start. Detta för att hämta ut startkuvert och se oss omkring. Vädret var väl inte fantastiskt, men sällskapet (och de tre lagren med kläder) värmde.

Det 16-gradiga vattnet lockade inte direkt då jag frös hela förmiddagen trots att jag var uppe på land.

Min hellånga våtdräkt som jag köpt inför denna utmaning visade sig vara väl investerade pengar. Jag höll värmen hela vägen in i mål och frös inte alls på hela vägen.

Efter ca 300 avverkade m i Vanån tog jag rygg på en kvinna som såg snabb och bestämd ut i sin simning. Jag höll denna rygg hela vägen in i mål. Detta visade sig vara ett smart drag eftersom hon simmade om ett stort antal personer efter vägen i Västerdalälven. Att vi simmade motströms märkte jag aldrig av då jag aldrig släppte ryggen.

I mål var jag inte alls helt slutkörd, vilket jag utan tvekan skulle ha varit om jag inte hade simmat i någon annans kölvatten. Jag har helt och hållet nummer 1424 att tacka för min fina sluttid; 38.03.9.

Efter målgång bjöds på dusch i det fria följt av kallrökt lax med potatissallad. Nu har jag och Mammsingen kört ett antal mil och hamnat på en camping där vi ätit middag på vår stugas altan i kvällssolen följt av en promenad runt området. Ikväll blir det en tidig kväll!

Kram, kram

Vansbro Halvsim 1

Gumman piggar på sig sakta men säkert. Kramperna har blivit mycket färre och betydligt mildare. Idag har hon också ätit små, små portioner kräm och frukt. Att hon blir så trött att hon somnar efter bara några tuggor är inte alls konstigt med tanke på vad hon varit med om. Vi är bara lyckliga över att det ser bättre och bättre ut för varje dag.

Eftersom det verkar gå åt rätt håll med Gumman, och hon har en fantastisk pappa (och assistenter) som sköter om henne, kom vi överens om att jag ändå skulle åka iväg till Vansbro idag. Om läget förändras kan vi ju bara hoppa in i bilen och köra hem.

Det är jag och Mammsingen som har åkt iväg på en liten roadtrip genom Sverige. Hon följer med som trevligt sällskap och ska inte delta i simningen.

Vi bor på ett riktigt mysigt pensionat i ett gammalt hus några mil utanför Vansbro. Nedan kan du se ett par bilder på huset och rummet (och Mammsingens snygga baksida).

Kram, kram

Ännu en sjukhusvistelse

Det har inte hänt mycket här på bloggen den senaste veckan. Det betyder absolut inte att det har varit lugnt i verkliga livet. Det är dock inte på träningsfronten som det har varit fullt upp.

Sjukdomen som Gumman kom hem med förra måndagen visade sig inte alls vara någon vanlig förkylning, utan det var hennes krampsjukdom som spökade. Efter att ha krampat från och till i drygt 2 dygn, trots maxdos av kramplösande och höjning av ordinarie mediciner, fick vi till slut åka ambulans in till sjukhuset för att få hjälp där.

Det visade sig att det inte var så lätt att hjälpa Gumman där heller. För att göra en lång historia kort blev det IVA, nedsövning, respirator, EEG, sond och massor av kramplösande mediciner. Trots detta fortsatte Gumman att krampa. Efter ett dygn fick hon dessutom en lunginflammation som gjorde det hela ännu besvärligare.

Igår, efter drygt 3 dygn i respirator, kunde man äntligen ta bort denna obehagliga tingest (som naturligtvis hjälpte, men var väldigt obehaglig för Gumman). Dagen gick åt till att försöka få ordning på andningen. Kramperna fortsatte och mediciner fortsatte att höjas.

I natt har Gumman sovit riktigt ordentligt för första gången sen hon vaknade ur narkosen i fredags. Sömn är den bästa medicinen mot kramper, så det känns verkligen skönt att hon nu får sova.

Idag har Gumman dessutom fått lämna IVA och är nu på Barnavdelningen, vilket är en stor lättnad. Hon har fortfarande lite kramper, men hon sover riktigt bra däremellan och det känns verkligen som att det sakta men säkert håller på att vända. Vi håller alla tummar vi har.

Träning och tävlingar känns verkligen inte prioriterat i detta läge, samtidigt som jag vet att man mår bättre och orkar mer när man får röra på sig. Igår kväll sprang jag en liten sväng, vilket var jätteskönt och idag passade jag på att hoppa ner i poolen och simma lite när jag tog Sonen till simskolan. På fredag var det tänkt att jag skulle simma Vansbro Halvsim, men just nu känns det långt borta.


Kram, kram

Förkylt

Förkylningen som Sambon drabbades av efter förra helgens urladdning på Vätternrundan har nu spridit sig i familjen. Gumman kom hem från korttids i morse med feber och har sovit mer eller mindre hela dagen och själv har jag för andra dagen i rad kraftiga förkylnigskänningar vilket betyder ingen träning för mig. Hyfsat frustrerande med tanke på att jag hade planerat att provsimma min våtdräkt och köra lite simträning såhär veckan innan Vansbro Halvsim. Ja, ja, huvudsaken är ju att jag inte är sjuk nästa fredag iaf...


Kram, kram

Storvinst!

Veckan efter att jag hade sprungit Blodomloppet fick jag ett trevligt telefonsamtal från Blodcentralen. Det visade sig att jag hade 2:a bästa tid av de kvinnliga blodgivarna på 5 km, vilket innebar att jag hade ett fint pris att hämta. Då jag har haft ett ganska fullspäckat schema de senaste veckorna, med bl.a HalvVättern, valphämtning och schemaläggningsarbete har jag aldrig haft möjlighet att åka in till Umeå för att hämta mitt fina pris.

I förrgår hade Mammsingen dock några ärenden till staden och kunde då även hämta ut mitt pris. Idag har jag så äntligen fått veta vad jag vunnit.

Priset gömde sig  i denna "lilla" väska

Detta var vad som gömde sig i väskan;
en springform (passande för en löpare ;-)), en glasform med lock,
en grillpanna och en liten karaff att blanda dressing i...

Förutom att det är riktigt trevligt att delta i diverse olika tävlingar så kan man alltså om man har tur vinna väldigt fina priser (trots att man inte vet om att det finns några priser att vinna), vilket aldrig är fel.


Kram, kram

HalvVättern 2

De 15 milen är nu avklarade! Både cykeln och kroppen höll hela vägen.

Jag kände mig förvånandsvärt pigg mer eller mindre hela vägen. Jag hade egentligen inte någon svacka alls på hela tiden. Det betyder naturligtvis inte att jag inte var trött när jag gick i mål...

Jag och Bästa vännen hade samma starttid, så vi följdes från start till mål. Svägerskan startade 2 minuter efter oss, men vid vätskestoppet efter 5 mil hittade hon igen oss så de sista 10 milen följdes vi alla tre.

Vi lyckades alla tre spränga den magiska gränsen 5 timmar, så vi får förhoppningsvis fortsätta cykla i cykelklubbens färger.

Kram, kram

HalvVättern 1

Dagen började 05.30 när väckaren ringde denna lördagmorgon. Både jag och Sambon skulle bli hämtade vid 06.00. Sambon skulle till Skellefteå på MTB tävling och jag skulle påbörja den 80 mil långa resan till Motala med tre av mina cykelvänner.

När vi hade vår andra kisspaus, i Sundsvall, upptäckte vi att oljelampan börjat lysa. Den blinkade dock bara till när man saktade in eller stod stilla. Om man körde på efter motorvägen slocknade den. Oljenivån var hög och oljan byttes ut helt härom dagen, så det hela var lite av ett mysterium.

Efter att ha konsulterat mer bilkunniga personer konstaterades det att oljan som fyllts på nog var för tunn. Vi stannade på närmsta mack, köpte tjockare olja, lånade ett tråg, en tratt och ett verktyg. När vi kom ut och skulle påbörja vårt arbete (jag i vit sommarklänning) kom en mycket vänlig kille och frågade om vi behövde hjälp.

Killen bidrog med mekanikerkunskaper och en domkraft. Han tömde bilen på olja och fyllde sedan på ny. Vi (fyra tjejer) tittade på, räckte papper och fotade.

Efter detta slutade oljelampan att lysa och vi kunde fortsätta vår resa. Nu sitter fyra nöjda och tacksamma tjejer i bilen igen!

Kram, kram

Gammal och trött

Idag var det dags för den sista (och enda) lite längre cykelturen tillsammans med Svägerskan innan HalvVättern.

Det blev en 8-mila runda som är rätt så backig. Den senaste veckans högsommarvärme hade, som tur var, gett med sig. Termometern visade på 18 grader, himlen var grå och regnet hängde i luften - men vi klarade oss ifrån det!

Jag var inte alls pigg i benen, vilket inte förvånade mig det minsta eftersom jag var trött i kroppen redan innan jag gav mig iväg. När jag kom hem kändes det som att jag inte skulle klara av att cykla en enda mil till. Nästa helg ska jag ju cykla dubbelt så långt, så jag blev faktiskt lite orolig. Sambon lugnade mig och sa att en ordentlig uppladdning skulle göra att jag skulle orka utan problem. Hoppas verkligen att han har rätt...

Nu är det bara 2 veckor kvar tills jag får hämta hem den här sötnosen - oj vad jag längtar!

Sirap 6 veckor <3

Kram, kram

I ett korvaskinn

Med bara 5 veckor kvar till Vansbro Halvsim har jag idag fått hem den våtdräkt som jag har köpt. Eftersom jag, enligt Sonen, är en badtunna och fryser så ofantligt mycket i kallt vatten har jag köpt en våtdräkt med långa ärmar och ben.

Självklart ville jag prova mitt inköp direkt jag fick hem det, det är ju alltid svårt med storlekar. Att göra detta en dag som denna, när det är 26-27 grader varmt i skuggan, kanske inte är helt optimalt. Trots att jag inte var ner i någon sjö var jag sjöblöt när jag tog av mig den. Det kanske är därför det heter våtdräkt!?



Som ett korvaskinn, men det är väl så den ska vara?

Vi får väl se när det blir premiärdopp i nyinköpet...


Kram, kram

Backe

Efter att resten av familjen gett sig iväg till skola och jobb åt jag i morse en ordentlig frukost och hoppade sedan upp på min racer för ett förmiddagspass i högsommarvärmen.

Benen kändes fortfarande sega efter tisdagens löpning. Jättekonstigt tycker jag efter så kort löpning, men Sambon säger att det inte alls är konstigt (och han brukar ju ha koll när det gäller träning...).

Då jag och Svägerskan planerar ett lite längre pass på söndag, så ville jag göra något annorlunda idag. Jag frågade min PT (Sambon) om det var ok att köra lite backe, vilket han tyckte att det var. Jag värmde upp i en dryg mil och cyklade sedan två gånger uppför Pengsjölia, den backe som avslutar vår lokala cykeltävling Vännästrampet. Det var jättejobbigt, men roligt! Totalt blev det 28 km cyklat idag.

Nu håller jag bara tummarna att vädret håller i sig till på söndag och att benen är lite piggare då än vad de var idag.


Kram, kram

Snabb som en gasell

Igår var det dags för årets första löpartävling; Blodomloppet. Eftersom mitt knä gjort att jag ännu inte lyckats komma upp i några längre sträckor fick det för ovanlighetens skull bli 5 km för mig.

Vädret kunde väl inte ha varit bättre, även om det egentligen kanske var i varmaste laget ur löpsynpunkt. För den efterföljande picnicen var det däremot perfekt!

Själva löpningen kunde inte ha gått mycket bättre för mig med tanke på hur lite jag egentligen har kunnat springa den här säsongen. Jag gick i mål på 23.02 och hade inga som helst känningar i knät varken under tiden jag sprang eller efteråt. Tiden gjorde att jag placerade mig på plats 31 av 2046 (av damerna), vilket jag känner mig helt nöjd med! Nu var det ju inte så att jag på något sätt jagade placeringar, men när man i efterhand tittar på resultatet så är det ju alltid roligt att se att det har gått bra.

Nu blir det vila i ett par dagar för mig innan jag gör de sista förberedelserna inför HalvVättern som väntar om bara 10 dagar. Oj, oj, oj, nu blir jag nervös....!


Kram, kram

Intensiv helg

Ännu en helg är till ända. De här tre dagarna känns det verkligen som att jag har hunnit med massor.

På fredag blev det cykling på kvällen, för ovanlighetens skull. Trots den ganska starka vinden lyckades jag göra min snabbaste snittid för säsongen på min 3-mila runda. Kanske berodde det på att min nya Ride of hope-tröja är gjord i så snabbt material!?

Snabb tröja?

Lördagen spenderade jag mest i sittande ställning. Jag tillbringade 8 timmar på ett tåg tillsammans med Sonen. Vi var nämligen och hälsade på hemma hos Sirap som nu har hunnit bli 5 veckor. Vilken lycka för mig och Sonen att äntligen få träffa vår lilla hund och tillbringa lite tid med honom!

Söt-Sirap <3

Idag har jag fått utlopp för min överskottsenergi efter gårdagens stillasittande. Förutom att jag har hunnit klippa gräset och dammsugat huset så har jag också hunnit vara ute på en 5-mila runda på cykeln. Precis som i fredags var det ganska friska vindar, men som tur var så värmde solen vilket gjorde turen riktigt behaglig i alla fall.

Sambon har varit duktig och rensat garaget i helgen, så nu är det iordningställt för sommarcykling. Båda våra trainers är bortplockade och nu kan man lätt köra sin cykel in- och ut genom garagporten - perfekt!

Rent och snyggt! (men...hur länge?)

Kram, kram

Cykling, cykling, cykling

Det har varit väldigt tyst och lugnt här på bloggen de senaste dagarna, det beror inte på att jag suttit i soffan och rullat tummarna utan på att vårt internet har varit ur funktion i 6 dagar... Nu verkar det dock som att problemet är löst, för det går äntligen att komma ut på nätet igen.

För femte helgen i rad var jag och Svägerskan ut på en cykelrunda i helgen. Vi jobbade på riktigt bra och tyckte att vi hade varit duktiga när vi kom hem och hade snittat 29,5 km/h på vår ganska kuperade 45 km runda (att Sambon och Svågern samma dag hade snittat 36 km/h på sin runda som var nästan 3 gånger så lång låtsades jag inte om).

Två dagar senare (igår kväll) cyklade jag samma runda tillsammans med 4 herrar från cykelklubben. Snittfarten på denna runda blev 32 km/h, vilket är en ganska stor skillnad från helgens snittfart. Jag kan inte påstå att jag på något sätt bidrog till den ökade farten, däremot hade det säkerligen kunnat gå ännu fortare för herrarna om de inte hade varit tvungna att dra runt på mig. Hur som helst är jag nöjd över att ha fått ett lite snabbare pass i benen, jag kan absolut inte ta ut mig på samma sätt om jag cyklar ensam.

Nu blir det inte någon träning för mig tillsammans med cykelklubben de närmaste 2 veckorna. Nästa tisdag är det dags för Blodomloppet (där jag förhoppningsvis ska kunna springa 5 km) och tisdagen efter det har jag möte med jobbet. Jag hoppas att jag kan klämma in lite cykling övriga dagar istället.

Det är inte länge kvar till HalvVättern nu. Om tre helger är det dags. Jag har börjat försöka få in 3 cykelpass i veckan istället för 2, men det är inte så lätt att få till det alla gånger. Löpningen är lättare, för den tar inte så lång tid. Att lämna Sonen ensam hemma för att springa några km är helt ok, men vi vill inte gärna lämna honom den tid det tar att cykla några mil. Jag och Sambon försöker helt enkelt att pussla ihop våra träningar, jobb, sonens träning, trädgårdsarbete och annat smått och gott i vardagen på bästa sätt. Som tur är har vi många fina barnvakter omkring oss också - hur skulle vi klara oss utan dem!?


Kram, kram

Inte ett moln så långt ögat kan nå...

...inte en droppe regn på flera dar... (fast det sista stämmer ju inte riktigt förstås). Hur som helst var det denna sång som snurrade i mitt huvud under förmiddagens cykeltur.

Om tisdagens cykling var grå, blöt och kall så var dagens raka motsatsen. Vädret var fantastiskt; strålande sol, klarblå himmel och grönskande ängar.



Det syns väldigt dåligt, men här finns både berg, åker och älv.

Jag fick verkligen uppleva försommaren med flera olika sinnen. Främst var det väl synen, men även hörseln och luktsinnet fick aktiveras. Jag hörde storspoven från och till under hela cykelturen. Vid ett tillfälle fick jag faktiskt syn på en på en åker och stannade för att fota den. Precis när jag krånglat fram min telefon och tryckt fram kameran så lyfte fågeln och flög iväg, så tyvärr blev det inte någon bild. När det gäller luktsinnet så var det inte den mest angenäma doften som var den mest framträdande. Någon bonde måste ha kört ut dynga på sina åkrar och hen hade även lyckats spilla massor på vägen som jag cyklade på. Det luktade verkligen inte gott... 



Två svanpar simmade på älven - dem lyckades jag få med på bild iaf
(även om de bara ser ut som vita prickar...)



Kram, kram

En blöt tillställning

Tisdag idag och återigen dags för gemensam cykelträning med cykelklubben. Vädret var väl inte det bästa, 7 grader och spöregn. Vi var ändå 8 tappra som inte var rädda för att blöta ner oss.

Det blev en dryg timme i regnet där man fick ta ut sig efter egen förmåga. Mina ben fick arbeta hårt och blev trötta, så jag är nöjd iaf. De sköter sig bara snyggt, Sambon och Svågern, som håller i träningarna.

Trots en hel del vind och kallt regn så frös jag förvånansvärt lite under tiden jag cyklade. Det som blev riktigt kallt var händer och fötter. När jag kom hem blev jag däremot jättekall. Kläderna kastades snabbt in i tvättmaskinen och sedan hoppade jag direkt in i den varma duschen. Jag var så kall att jag inte ens hade tid att prata ordentligt med min fantastiska svärmor, som är vänlig nog att ta hand om våra barn så att jag och Sambon kan träna samtidigt.

Nästa tisdag önskar jag mig lite bättre väder.


Kram, kram

Blodvite

Jag och Svägerskan gav oss iväg på en härlig 5-mila runda i solskenet vid lunchtid idag. Det blev årets första cykeltur utan överdragsbyxor. Det var dock inte så varmt att jag kunde lämna armarna och benen hemma (alltså de avtagbara...).

Det var faktiskt under påklädningen som jag lyckades bli skadad. När jag skulle dra på mig den ena ärmen sög den lilla gummikanten (som är till för att ärmarna inte ska hasa ner) fast i skinnet när jag skulle dra upp den över mina enorma biceps. Helt plötsligt tappade jag greppet om tyget vilket ledde till att jag gav mig själv en käftsmäll. Det blev blodvite och en liten fläskläpp. Årets första cykelrelaterade skada är nu alltså avklarad!

Eventuellt måste jag nu gå en påklädningskurs hos någon mer rutinerad cyklist...


Kram, kram

Kakor till Katten

Sambon satte igång med ett energikakebak vid middagstid idag, vilket ledde till att även jag hamnade i ett sådant. Det är inte så att Sambon är snål och inte delar med sig av sina energikakor utan det är helt enkelt så att hans sort inte duger åt mig. Jag tycker att de är alldeles för sliskiga och dessutom får jag halsbränna av dem.

Efter att ha intagit en delikat middag i form av Sambons fantastiska hembakta pizza (med oxfilé, hemkokt tomatsås och bearnaisesås) började jag hacka och blanda för allt jag var värd. I mina, lagom söta, energikakor har man bl.a. hackade nötter i olika former, hackad mörk choklad och hackade torkade aprikoser.



För att göra kakorna extra nyttiga på alla sätt och vis försökte jag att göra dem med så många ekologiska ingredienser som jag bara kunde. Att göra dem ekologiska till 100% visade sig vara en omöjlighet när man skulle handla i den lokala affären. Ekologiskt margarin och ekologiska mandlar fanns tyvärr inte att uppbringa. Det fick gå iaf... Nu hoppas jag bara att kroppen orkar extra bra när den får tillgång till dessa egenhändigt gjorda delikata energikakor.


Kram, kram

Kroppsarbete

Igår blev det träningsuppehåll eftersom jag skulle hinna med både födelsedagsfika och middagsbjudning - bara trevligheter alltså! Idag hade jag dock tänkt hinna med en cykel- eller löpartur, men min trädgård ville något annat...

Vi kom hem från middagsbjudningen (där sovplats och "hotellfrukost" ingick) vid ettiden idag och efter att ha ätit en lätt lunch tänkte jag gå ut och kratta lite på gården innan det var dags att träna. Fyra timmar (och 6 proppfulla sopsäckar) senare ramlade jag in till ett dukat middagsbord med blåsor i händerna och en kropp som kändes helt mörbultad. Behöver jag säga att träningspasset blev inställt...

Nya tag i morgon - och då menar jag inte i trädgården!


Kram, kram

Cykelklubbens gemensamma träning är igång igen!

I kväll var det säsongspremiär för cykelklubbens gemensamma cykelträning. Det dök upp flera nya cykelintresserade så vi blev totalt 12 stycken - riktigt roligt!

Det blev lite teknikträning följt av backintervaller och sedan avslutade vi med en liten runda i olika grupper. Benen känns lagom möra efter backintervallerna, men det märks att man är lite ovan. Förutom att jag glömde starta klockan vid två av intervallerna så glömde jag dessutom att växla ner inför starten i alla intervaller utom den sista. Detta innebar att det blev ganska tunga starter innan jag lyckats växla ner så pass att jag faktiskt kunde börja ta i i uppförsbacken. Orutinerat...


Kram, kram

Oväntat sällskap och rengöring

Gårdagen bjöd på väldigt mycket löpning, men tyvärr inte för mig. Jag stod (i solen) och sålde korv för brinnande livet. När Sonen skulle springa sin runda i tävlingen fick jag dock röra på mig i cirka 10 minuter. Som befarat var 1,5 km lite väl långt för min 7-åring, men han tog sig runt (efter en hel del uppmuntran från mamman, pappan, mormorn, morfarn, farmorn och farfarn). Han var själv inte riktigt nöjd med sin prestation, men vi gjorde vad vi kunde för att få honom att förstå att han verkligen hade kämpat på bra.

Den här dagen bjöd däremot på ett lite längre träningspass. Sambon hade blivit tilldelad förmiddagspasset och jag eftermiddagspasset. Jag hade bestämt mig för att köra en runda som är 4,5 mil lång med lagom många och långa backar. Jag hann knappt börja förrän jag upptäckte att jag fått sällskap av två andra cyklister. Sällskapet kom från Staden och skulle samma väg som jag, så jag fick sällskap i ca 2,5 mil vilket var riktigt trevligt.

När jag kom hem var det hög tid att ge cykeln säsongens första tvätt, den har hunnit bli riktigt skitig. Att tvätta cykel i kvällssol är inte helt fel!

Apropå cykeltvätt så har jag två funderingar...
1. Hur bar man sig åt för att få cyklar rena innan det fanns våtservetter (alltså sådana som man använder när man tvättar rumpan på bäbisar)?
2. Hur nyttigt kan det egentligen vara att använda dessa våtservetter på små bäbisars känsliga rumpor, de tar ju bort vilken smuts som helst (olja, asfaltsprickar o.dyl.)!?

Före...

...och efter.

Smyger in en bild på Sirap som nu har hunnit bli 2 veckor och öppnat ögonen!

Kram, kram

Trångt i spat

I brist på fungerande löparben är det tur att det finns alternativa träningsformer. Dagens träning var av det våta slaget - och då menar jag inte svettigt. När skolan var slut för dagen tog jag med mig Sonen och en av hans kompisar till Simhallen. När man går i ettan är skoldagen som tur är inte så lång, så vi var ombytta och i bassängen före klockan ett (och då har vi ändå 3 mil att köra...).

Två förväntansfulla 7-åringar

Vid tidigare besök på Simhallen har jag ju oftast haft turen att få simma på en helt egen bana. Idag hade jag inte alls samma tur. De stora bassängerna kryllade av skolelever i alla åldrar, från mellanstadieålder till gymnasieålder. De mindre bassängerna (där barnen höll till stora delar av tiden) var däremot helt övergivna.

Under mina 40 minuters simning trängdes jag på två banor tillsammans med ett flertal andra motionärer som var av varierande ålder och storlek. Jag måste säga att simning är betydligt roligare när den kan bedrivas i ett eget valt tempo och utan att behöva ta hänsyn till snabbare/långsammare simmare runt omkring.

Vid närmare eftertanke är det kanske bra att jag får träna på lite trängsel, jag lär väl knappast få en egen fil när det är dags för Vansbro Halvsim...

Sonen har gjort stora framsteg i sin simning, trots att han inte badat på flera månader (han har dock duschat ett par gånger i veckan). Det är så roligt att se att han klarar av att ta sig längre och längre sträckor utan att sjunka som en sten. Det ska bli så spännande att se hur han utvecklas under sommarens simskola.

I morgon är det dags för den lokala löpartävlingen (där jag ska tävla i konsten att sälja flest korvar). Sonen får representera familjen och är anmäld till 1,5 km rundan. Vi får väl se om det finns någon energi kvar i den lilla kroppen efter dagens 3 timmar i bassängen.


Kram, kram


 

Löpning - inget för mig tydligen...

Trots att jag egentligen inte hade någon större lust begav jag mig ut på en löpartur efter dagens middag. Vädret var grått och regnigt och jag hade redan tillbringat ungefär 1,5 timme ute i rusket under dagen (pga. rastvakter och cykling till och från jobbet). Det har inte blivit någon löpning på elva dagar, så det kändes som att jag inte hade något val. Det var bara att bita ihop och ge sig ut.

Efter att ha sprungit 2-3 km kändes det riktigt bra och jag sprang och fantiserade om att snart kunna springa 8 km rundan som jag brukar springa. När jag hade sprungit 4 km kändes det inte alls lika bra längre. Jag började nämligen känna av mitt löparknä. Vis av erfarenhet stannade jag och stretchade och försökte sedan springa lite lätt igen - det funkade inte alls. Det blev till att promenera hem den sista halvkilometern. Surt!

Nu har jag stretchat efter konstens alla regler och gjort mitt yogaprogram för löparknä. Förhoppningsvis kan jag fortfarande springa lite kortare sträckor eftersom jag inte gick på och fortsatte att springa när jag fick känningar. Det lär ju visa sig nästa gång jag ska springa. Spänningen är olidlig....


Kram, kram

Backar och motvind

Idag hade jag återigen turen att få sällskap av Svägerskan på min cykeltur. Då hon nyss har flyttat hit har hon ännu inte hunnit få full koll på de "rundor" som finns här omkring. Jag tyckte att hon skulle få chansen att prova på rundan med den värsta backen som finns att tillgå här i närheten. Backen kom, sågs och besegrades av oss båda, trots att det är tidigt på säsongen och benen inte riktigt har kommit i cykelform ännu. Fast jag måste erkänna att dagens 5 mila-runda med backar och motvind känns av i benen...


Kram, kram

Åter i träning

Efter fem dagars träningsuppehåll fick jag idag, äntligen, tillåtelse (av mig själv) att ta en cykeltur. Min diffusa förkylning kändes något bättre och så här i efterhand känns det helt ok. Hoppas verkligen att det känns likadant i morgon.

Då jag inte kunnat springa på en hel vecka är det nu helt uteslutet att kunna vara med på löpartävlingen nästa helg. Jag ska istället ägna tävlingsdagen åt att heja fram Sonen - och sälja korv.

Det blir till att se fram emot andra löpartävlingar under våren istället. I veckan har jag anmält mig, och 19 av mina kollegor, till Blodomloppet. Det brukar vara en riktigt trevlig tillställning. Jag hade också tänkt att jag skulle vara med i Lidingö On Tour för att eventuellt få ett lite bättre startled när jag ska springa Lidingöloppet 15 i höst. Vi får väl se hur det går med det.

I morgon börjar fotbollsträningen för säsongen. Ja, inte för mig då, utan för Sonen. Fotboll är inte riktigt min sport...


Kram, kram

Tillökning i familjen

Vi väntar tillökning i familjen. Lagom till sommarlovet (om drygt 7 veckor) kommer vår senaste familjemedlem att vara redo att flytta hem till oss.

Än så länge ser han inte mycket ut för världen, men så småningom kommer han att växa upp och bli en Dansk Svensk Gårdshund. Söt som socker är han i alla fall.



Sirap, 1 dag

Nu längtar vi ännu mer till sommarlovet!


Kram, kram

Träningsförbud

Då jag har känt en antydan till eventuellt halsont och haft en allmän yrsel de senaste tre dagarna har jag gett mig själv träningsförbud igår och idag (lördagens cykeltur med Svägerskan kunde jag dock inte motstå, utan ignorerade helt enkelt mitt eventuella halsont).

Detta innebär inte att jag inte har fått utföra vanlig hederlig vardagsmotion som promenad med Gumman och cykeltur med Sonen till och från skolan, så jag har ändå fått njuta av den härliga (men tyvärr något blåsiga) vårluften.


Kram, kram

Bortskämd

Den här fredagen började med ett dopp i bassängen. 08.15 lämnade jag Sonen på skolan och 09.00 var jag ombytt och klar och redo för en simtur. Det är verkligen inte någon trängsel på Simhallen den här tiden på morgonen. En skolklass hade 2 banor till sitt förfogande medan resterande 6 banor var lediga att använda bäst man ville. Det är verkligen skönt att kunna ha en egen bana att simma på där man inte behöver ta hänsyn till någon annans fart utan kan simma på i den takt man själv vill. Eftersom jag oftast har simmat fredagförmiddagar har jag blivit van vid att få ha en bana för mig själv. Jag törs nog inte simma någon annan dag/tid, för då är det inte säkert att jag har lika tur.

Dagens middag blev av det lyxigare slaget, på alla tänkbara sätt. Mammsingen ville att vi skulle komma dit på middag, men eftersom Sonen skulle på kalas och Gumman är hemma var jag tyvärr tvungen att tacka nej. Då blev jag och Gumman istället bjudna på middag hemma hos oss. Mammsingen kom helt enkelt till vårt hus och lagade maten, och inte vilken mat som helst. Det blev planka - mums!

Fantastisk god fredagsmiddag tillagad av bästaste mamman!

Kram, kram

Att delta eller inte delta - det är frågan

Det är nu lite drygt två veckor kvar till den lokala löpartävlingen. Sträckorna att välja mellan är 1,5 km, 4,6 km, kvartsmara och halvmara. Sonen tränar för fullt för att kunna vara med på den kortaste sträckan (som känns aningens lång för en 7-åring så här i början på säsongen, men han kan ju alltid gå om han inte orkar springa hela vägen).

För egen del känns det tveksamt om jag kommer att vara med överhuvud taget. Att gå från att springa 5 km (vilket jag äntligen har tordats göra idag!) till att springa en kvartsmara på bara två veckor känns inte riktigt realistiskt med tanke på att jag vill ta det lugnt för att inte bli skadad. Samtidigt känns det lite löjligt att bara springa 4,6 km. Vi får väl se hur det blir...


Kram, kram

Stormvindar

Eftermiddagens cykeltur blev en blåsig historia. När jag lämnade hemmet var det 9 plusgrader och strålande sol. När jag hade cyklat i 1,5 mil stannade jag och tog den här bilden:

Notera vimpeln - jag cyklade i rak motvind första halvan av dagens tur
(men i skön medvind den andra halvan)

Solen försvann ganska snabbt och vinden tilltog. Vid ett tillfälle var det en sådan motvind att jag bara lyckades komma upp i 24 km/h i en utförsbacke, trots att jag tog i för allt jag var värd. När jag senare hade vänt noterade jag att jag i samma backe (som nu var uppför) hade samma fart som jag hade haft på väg ner. Sjukt. När vinden var som värst kändes det verkligen som att jag stod helt stilla. Detta ledde till att jag helt enkelt skrek åt den att den fick ta och ge sig, vilket hjälpte föga...

Trots dagens väderomslag och kraftiga vind var det skönt att få komma ut på en cykeltur. Jag är så glad att jag slipper sitta inne i garaget och trampa.


Kram, kram

Perfekt premiär!

Denna soliga vårdag spenderade jag förmiddagen i en gympasal. Sonen hade avslutning på sin innebandyträning och barnen skulle spela match mot föräldrarna. Då Sambon befinner sig på cykelresa på Mallorca fanns det bara en förälder från vår familj som kunde delta - jag.

Vid frukosten fick jag verkligen veta vad Sonen hade för tankar om mina innebandykunskaper. Han sa nämligen: "Mamma, du får göra ditt bästa. Du kommer ändå vara dålig." Dessutom var det första han sa till sin kompis "Min mamma suger på innebandy". Till saken hör att Sonen aldrig har sett mig spela innebandy... Hur som helst blev det annat ljud i skällan när jag gjorde föräldralagets första mål. Då sa han (förvånat): " Du är ju ganska bra mamma!".

Då vi bara var fyra föräldrar som kunde delta i matchen blev det väl mer eller mindre konstant spel i 2x15 min. Det blev ju jättejobbigt!

När matchen var slut åkte vi hem och åt lunch och sedan var det ÄNTLIGEN dags för dagens riktiga - och viktiga - träningspass. Årets cykelpremiär utomhus! 9 plusgrader, sol och mycket lite vind - det kunde inte ha varit bättre!

Trots höga snödrivor var det perfekta förhållanden för utomhuscykling idag.

På min 3-mila runda träffade jag på två trevliga cyklister från min cykelklubb, som jag sällskapade med en liten stund. Den ena är en alldeles färsk landsvägscyklist, det var hennes premiärtur. Det är så roligt att vi blir fler och fler cyklister, och extra roligt är det förstås när det blir fler tjejer!


Kram, kram 

Nu är det nära!

Nu är cykelsäsongen nära, det märks! Idag har jag sett 4 cyklister (alltså på racer) vid 3 olika tillfällen.

Själv tänkte jag vänta någon dag till. Det var bara 3 plusgrader, mulet och ganska blåsigt idag, inte helt optimalt ur värmesynpunkt. Om solen tittar fram under morgondagen kanske jag törs ge mig ut på en premiärtur - vi får väl se.

Cykeln står i hallen, nyservad och redo att ge sig ut vilken dag som helst!

Istället för en tur på cykeln fick det bli en löpartur på eftermiddagen. Idag kunde jag utan större problem springa 6 av de 7 avverkade kilometrarna. Det blev 3x2 km med två halvkilometrars gång emellan, vilket gick bara fint! Till veckan kanske det blir till att springa utan inslag av gång...


Kram, kram

Tillbaka i bassängen

Av olika anledningar har jag inte tagit mig iväg till Staden för att simma en enda gång det här året. Jag simmade ju lite när jag var på Gran Canaria i januari, men det räknas knappt (eftersom jag bara simmade runt, runt i en ring och höll undan för badande semesterfirare).

Idag blev det dock äntligen en tur till Simhallen. Jag passade på att åka dit efter att jag hade varit en sväng till habiliteringen med Gumman.

Då det var så länge sedan jag simmade sist, så var jag (löjligt) jättenervös. Jag visste inte om jag helt skulle ha glömt bort hur man crawlade. Jag kände nästan lite ångest där jag stod i duschen och hade egentligen inte alls någon större lust att hoppa i bassängen.

När jag väl kom i vattnet så gick det hur bra som helst att simma. Visst hade jag lite sämre "flås" än vad jag hade sist jag simmade, men att crawla kändes helt ok. Jag fick inga kallsupar och inte heller någon större syrebrist, så jag känner mig helt nöjd. Sen måste jag ju erkänna att jag faktiskt inte crawlade så många längder, jag återgick till var 5:e längd som jag gjorde i början när jag simmade. Jag får väl öka på detta framöver om jag lyckas ta mig iväg till Simhallen lite oftare.

När jag liks var i Staden passade jag på att lämna in min cykel på en "införsäsongenservice", så nu är det slutsuttet på trainern för den här säsongen. Jag hoppas verkligen att det ska gå att börja cykla utomhus till veckan!


Kram, kram

Äntligen på löpen!

Onsdagar är den dag på veckan då jag slutar jobbet riktigt tidigt. Sonen lämnade jag idag av hos en kompis på väg hem från skolan, så helt plötsligt hade jag två hela timmar att spendera hur jag ville. Då solen lyste och de större vägarna nu har tinat fram igen var det som upplagt för löpning.

Det blev totalt 5 km löpning, men själva turen var 1,5 km längre än så. Jag törs ännu inte riktigt springa hela tiden utan inslag av gång (med tanke på knäna), men det känns som att det är nära nu. Ett pass till med löpning varvat med gång och sedan tror jag att jag törs springa åtminston 5 km i sträck, vi får väl se...

Efter middagen blev det en liten (med betoning på liten) löprunda med sonen, som har velat springa i flera dagar nu. Vi har bara väntat på att asfalten ska tina fram igen. Ett varv runt kvarteret blev det idag och det är nog så jobbigt när man har små korta 7-års ben.

Det känns så lyxigt att ha hunnit jobba, springa och duscha innan klockan är sju. Ute är det ljust och jag har hela kvällen "ledig".


Kram, kram

Inte på löpen idag heller

Då jag har varit bortrest med min bästaste Storasyster över helgen och det sedan blev full vinter igen under gårdagen har jag ännu inte hunnit inviga mina nya löparskor. De står på mitt vardagsrumsbord och skriker åt mig att de vill ut! Om solen skiner och snön smälter i samma takt som den gjort idag under morgondagen kanske jag kan bege mig ut på en liten löpartur i morgon utan att riskera liv och lem. Hoppas, hoppas...

Gårdagens löpartur fick istället bli intervaller på trainern, vilket var jobbigt som sig bör. Dagens löpartur fick också bli ett pass på trainern, dock inte intervaller (någon måtta får det väl ändå vara!).

Jag har otroligt svårt att få till långa träningspass där jag sitter i garaget, därav överrepresentationen av intervallpass. Varje gång jag har tänkt cykla ett lite längre pass slutar det med att jag ger upp efter 40-50 minuter (och då har jag ändå fortsatt dubbelt så länge som jag egentligen hade velat), det är ju så tråkigt.

Idag lyckades jag stanna kvar på trainern i 60 minuter, och detta enbart pga att jag delade upp passet i 10-minuters "intervaller" där jag trampade på med lite olika motstånd. Jag var kräkless efter halva tiden men gav inte upp iaf. Nu är jag lite skönt trött i benen.


Kram, kram

Stadstur

Idag har vi inhandlat nya löparskor till mig och Sonen!

Klädd för löpning

Jag har just gjort en beställning inför kommande löpsäsong:

Kompressionsstrumpor

Löparkjol...

...med isydda byxor.

Inte så vågade färger kanske, men det är lättare att kombinera med någon roligare överdel. Nu är det bara att vänta på paketet - och på värmen...


Kram, kram

Fullt upp, men ändå avkopplande

Påskhelgen är till ända för denna gång. För min del har den varit ganska lugn och skön. Den har innehållit allt från en helt barnfri kväll till att få ett extra barn i två dygn. Däremellan har det varit hamburgergrillning i låtsasfjällen, skoteråkning, intervaller på trainern, pimpling på en solig sjö, löpning, storstädning och släktmiddag (bland annat...).

Den här dagen, som är den första lediga vardagen på påsklovet, började jag med att vikariera som personlig assistent. Det är tydlingen sådant man får räkna med när man har ett barn med assistansbehov. Får assistansbolaget inte tag på någon vikarie när ordinarie personal är sjuk blir man så illa tvungen att ta på sig arbetet som förälder. Vilken tur att den här föräldern råkade ha påsklov - hur hade det annars gått? Det är ju inte direkt så att vi kan gå till jobbet och lämna Gumman ensam hemma en hel dag, trots att hon är 12 år fyllda...

Jag och barnen hade iaf en mysig förmiddag med en härlig promenad i solen och chokladbollsbak, men träningen som jag tänkt "göra bort" på förmiddagen fick flyttas till eftermiddagen istället. Det visade sig bli en riktigt trevlig stund på trainern, för jag fick sällskap av proffsen. På tv sändes nämligen dagens etapp av Baskien runt. Det är ett nöje att se på cykel på tv så länge Roberto Vacchi är kommentator!


Kram, kram

Trött på trainern

Åtta minuters träning och jag blev HELT slut.

Jag var lite sugen på intervaller på trainern idag, så Sambon var vänlig nog att "ge" mig ett nytt intervallpass. Passet såg ut på följande sätt: uppvärmning följt av fyra stycken två-minuters intervaller med så hög hastighet och så högt motstånd att jag skulle klara av att hålla samma under alla fyra intervaller. Jag fick två hela minuters vila mellan varje. Totalt tog passet 30 minuter, men 22 av dem satt jag egentligen bara och fintrampade. Ändå blev jag dödens trött.

Efter avslutat pass stapplade jag ut från garaget på darriga ben och föll ner på en stol i köket. Sambon fick serva med extra stark O´boy och banan. Efter att ha legat över köksbordet och mått illa i en halvtimme kunde jag börja röra på mig igen och nu, drygt två timmar senare, är jag bara skönt trött i benen.

Jag lyckades i alla fall komma upp till en puls på 174, vilket jag tror är rekord på trainern (det är ju så svårt att få riktigt hög puls på cykeln, tydligen krävs det att man tar ut sig tills man vill kräkas...).

I morgon är det årsmöte med cykelklubben. Undrar just vilka spännande frågor som ska avverkas!?


Kram, kram

Rissöndag

Igår målade jag, Gumman och Sonen ägg som vi ska ha i vårt påskris. Idag var det dags att skaffa fram själva riset. Jag och assistenten försökte få upp Gummans elrulle på skoterspåret, men efter några meter insåg vi att det inte skulle fungera. Då hade elrullen redan fastnat och grävt ner sig flera gånger. Vi ville ju inte riskera att köra fast mitt ute i skogen och sedan inte komma loss. Gumman och assistenten stod istället och väntade i solen medan jag och Sonen traskade in i skogen och hämtade lite ris.

Glad liten gubbe med en stor kvast ris.

När riset var plockat tog vi en härlig promenad i solen, på vägar som var mer passande fär elrullstolar. Asfalten har till och med börjat tina fram - Hurra!

Lillebror och Storasyster (och så assistenten förstås...)

Under vår promenad ringde Svägerskan och undrade om jag inte ville följa med ut på en längdskidåkningstur på skoterspåren på älven. Självklart ville jag det!

Det blev en helt fantastisk tur i den strålande vårsolen - och som den värmde! Vi var ute i en dryg timme och tog oss totalt 10 km, den största delen genom stakning (som byttes mot tafatt skejting några korta stunder). Åh, vilken härlig dag!


Kram, kram
 

Våffeldagen?

Efter lunch delade familjen upp sig i tre olika aktiviteter. Gumman lade sig för att vila, Sambon och Sonen begav sig till isbanan för att spela lite hockey och jag for ut på en löpartur.

När jag kom hem från löpningen hade Sambon förberett ett gott och näringsriktigt(?) mellanmål åt oss alla för att fylla på energiförråden igen. Mums!




Kram, kram

Skägg på skidan

Fredag = ledig dag. Eftersom båda barnen går i skolan innebär det att jag gör vad jag vill - alldeles själv! Oftast blir det någon form av träning och just idag blev det skidåkning.

Fem minusgrader och sol från en klarblå himmel, det verkar väl helt perfekt för en tur i skidspåret? Nja, inte när det har varit busblåst i flera dagar och inte snöat. Då ser nämligen spåren ut så här:

Det syns inte jättebra (för det blir helt värdelösa kort när man använder Bloggers app och skickar kort direkt från telefonen...), men det var JÄTTEmycket skräp i spåret. Barrträd borde egentligen förbjudas i närheten av skidspår. Det högg under skidorna hela tiden och utförsbackarna var helt livsfarliga, det kunde ju bli tvärstopp när som helst pga av någon skägglav som låg och skräpade i spåret.

Solen värmde i alla fall, så länge man var i lä. När det blev öppet och vinden fick tag i en så var det iskallt. Det enda positiva med att vara ute på de öppna, blåsiga, delarna av spåret (ute på åkrarna) var att det inte fanns något skräp i spåret. Fast å andra sidan fanns det inte något spår där över huvud taget, det hade blåst bort...

Jag hade tänkt åka 10-km spåret, men det blev bara 7,5:an. Det tog väl ungefär lika lång tid som 10:an brukar ta så det gick väl på ett ut. Om det inte blir något mer snöfall är jag rädd att det är färdigåkt skidor för den här säsongen. Det är inte jättekul att åka i skräpiga spår, även om de i övrigt är hårda och fina.


Kram, kram


 

Träna - eller inte...

Idag satt träningen långt inne. Efter en lång dag på jobbet var jag inte direkt jättepigg när det var dags för det tänkta träningspasset.

Efter att ha velat fram och tillbaka bestämde jag mig för ett kort pass på trainern. Sambon var vänlig nog att tala om hur jag skulle spendera mina 30 minuter på cykeln. Det blev ett helt lagom jobbigt pass som, till min stora förvåning, faktiskt gjorde mig piggare.

Kvällens upplevelse visar verkligen hur träning är när den är som bäst; man är dödstrött innan och hur pigg som helst efteråt, fast skönt trött i kroppen.


Kram, kram

Varierande aktiviteter

Idag har vi haft en sådan där härlig vårvinterdag igen. Inte lika fin som i lördags, det blåste ganska kalla vindar idag, men solen har lyst från en molnfri himmel - och den värmer!

Efter avslutad arbetsdag hämtade jag Sonen på fritids, åkte hem och åt mellanmål och packade in oss och våra skidor i bilen. Sedan åkte vi förbi en av Sonens kompisar och hämtade upp honom och hans skidor. Pojkarna hade nämligen önskat att få åka till skicross-banan för att härja på.

Medan pojkarna kryssade mellan träden passade jag på att köra lite tekninkträning och stakåkning i närheten. Det blev faktiskt ett varv i skicross-banan för mig också... Sedan stod jag mot en solvägg och njöt av värmen tills pojkarna blev less och det var dags att åka hem igen.

Egentligen hade jag planerat att springa igår kväll, men det blev inget med det eftersom jag inte kände mig riktigt kry. Aningens, aning till ont i halsen och lite diffus frossa förföljde mig under dagen och kvällen, så det fick bli en vilodag. Det tog jag igen idag istället.

Efter middagen knöt jag på mig mina löparskor och for ut på en 5-km runda. Jag försöker ju vänja mina knän att springa igen så jag ökar på mina rundor sakta men säkert. Jag delade upp passet i 1+2+1 km löpning med en halv km gång emellan, så det blev 4 km löpning totalt. Det blir nog några sådana pass innan jag ger mig på att springa hela 5:an i sträck. Sedan får jag börja öka på ytterligare. Jag tar det verkligen jättelungt, för jag vill absolut inte få känningar i löparknät igen.


Kram, kram

Härliga vårvinter!

De senaste två dagarna har jag tillbringat i Huvudstaden tillsammans med trevliga kollegor. Vi har haft förmånen att besöka konferensen Flerspråkighet i fokus. Jag har varit på fyra föreläsningar och fyra seminarier med fokus på frågor som i allra högsta grad är aktuella i mitt arbete med barn som har ett annat modersmål än svenska. Helt fantastiska dagar!

Idag är också en helt fantastisk dag, men på ett helt annat sätt. Förmiddagen spenderade jag här:



Det syns kanske lite dåligt på bilden, men det är faktiskt ett skidspår där...

Konferensen i Stockholm hade 700 deltagare som kom från olika delar av vårt avlånga land. Det blev väldigt påtagligt vilken skillnad det är i klimat när vi på lunchen satt och pratade med varandra. När vi åkte hemifrån på torsdag morgon hade vi 26 minusgrader, medan man i den södra änden av landet bara hade några få minusgrader. Vi kom också fram till att vi här uppe i norr har en årstid som de i söder faktiskt inte har, nämligen vårvintern. Däremot börjar ju deras vår betydligt tidigare än här i norr. Om jag hade bott i Skåne skulle jag nog kunna ta loss min racer från trainern 1-2 månader tidigare... MEN, jag hade missat fantastiska vårvinterdagar som idag!

Nu ska jag packa ihop mig, Sonen och Gumman och gå på en härlig promenad i eftermiddagssolen!


Kram, kram

Sportlovet slut - men inte sportandet!

Så var sportlovet slut för denna gång... Det är ju tur att man får fortsätta sporta trots att det inte är lov!

Efter Halvvasan har jag inte varit alltför sugen på att åka längdskidor, kanske mest för att det har känts jobbigt att valla om skidorna. Det känns också lite som att säsongen är slut (trots att det troligtvis går att åka flera veckor till...). Halvvasan var ju liksom målet den här säsongen och nu är ju det gjort. Igår var vädret så fantastiskt härligt här, så jag kände mig mer eller mindre tvingad till att fara ut en sväng. Jag vallade om skidorna och gav mig ut på en riktigt härlig tur i solskenet efter lunch. Det ångrar jag inte!

I flera dagar har jag varit sugen på att prova ett pass på trainern som jag läste om i senaste numret av Cycling plus. Det var ett ganska kort pass där man tränade på enbenstramp. Sambon läste på och gjorde om passet så att det passade mig bättre (åh, vad det är bra att ha en alldeles egen PT hemma <3). Nu är passet provat och godkänt. Det var riktigt roligt faktiskt så det måste jag göra om. Framtiden får väl utvisa om ett sådant här pass gör någon skillnad när man så småningom kommer ut på vägarna.

I morgon börjar allvaret igen - tillbaka till arbetet. Ganska skönt det med...


Kram, kram

Fortsatt sportande

Sportlovet har fortsatt i sportandets tecken som sig bör. Jag måste dock vara ärlig och säga att det mest är Sonen som sportar, men vad gör väl det!?

Jag har suttit på ishallen och tittat på när Sonen med kompisar har åkt skridskor/spelat hockey under två eftermiddagar. För att inte mosa ihop helt satt jag och trampade på min trainer i en timme innan vi åkte ner till ishallen den ena dagen.

Igår hade jag turen att få sällskap av Svägerskan och hennes hund när jag skulle springa hem från hennes födelsedagsfika. Nu när hon och Svågern har flyttat hit kommer vi förhoppningsvis att kunna träna tillsammans lite oftare - både löpning, cykling och skidåkning!

Dagens träningspass blev för ovanlighetens skull tillsammans med båda mina barn. En härlig 3,5 km promenad tillsammans med ungar, Svärmor och hund låter kanske inte som ett alltför jobbigt träningspass. Om man lägger till en 40-kilos flicka i rullstol som ska styras i snön uppför och utför backar så får man ett helt ok styrkepass. Gummans elrullstol gick nämligen sönder under gårdagens promenad, så idag var det bara att ta till muskelkraft - perfekt! Assistenten lämnade vi hemma, hon blev nog inte alltför ledsen över en timmes rast...

Nu är det bara tre dagar kvar av sportlovet, undra vilka sporter vi ska hitta på under dessa dagar!?


Kram, kram

Sportlovet är inlett!

Efter gårdagens bussnöoväder var det gott om snö i skogarna idag. Jag och Sonen skulle i eftermiddag prova de nya, mindre isiga spåren. Jag iddes inte valla om skidorna efter tisdagens Halvvasa eftersom det inte brukar vara alltför betungande att åka några kilometer med min 7-åring. Det visade sig vara ett felval... Spåren var jättemjuka och extremt tröga. Snön packade sig under skidorna och vid ett flertal tillfällen höll jag på att stupa framlänges när det högg fast. Sonen som åker på vallningsfria skidor var inte heller imponerad av underlaget. Det blev inte den bästa skidturen vi haft tillsammans...

När vi kom hem bytte jag pjäxor mot löparskor och sprang ett par kilometer, jag måste ju börja vänja kroppen vid löpning igen! Jag hoppas verkligen att min pulsklocka har fått spel för annars blir jag lite orolig när det gäller löpformen. Maxpulsen (i 5.50 fart) var 193 och medelpulsen 177. Så jobbigt var det faktiskt inte!

Dagen har avslutats med födelsedagsfika hos min äldsta systerdotter. Kalaset slutade med en plankan-utmaning mot mammsingen. Det visade sig att hon hädanefter går under namnet Stålmormor. Alla Core-pass hon gått på har verkligen gett resultat - jag fick vika ner mig till slut :-)


Kram, kram

Rapport från Halvvasan

Rapporten från Halvvasan fick ett tvärt slut vid starten... De som följer mig på facebook och instagram har kunnat se att jag faktiskt lyckades ta mig i mål - och dessutom på en tid som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat tro att jag skulle göra (3:36:12)!

Om veckorna före loppet var fyllda av negativa händelser, både träningsmässigt och i livet i övrigt, så var dagen när det verkligen gällde bara fylld av positiva saker (förutom paniken då...).

Vi bodde i ett helt fantastiskt fint hus i Mora som vi delade med andra skidåkare som antingen redan hade åkt Öppet spår eller skulle åka Halvvasan. Vi blev servade med färdigbäddade sängar, frukost efter önskemål och gratis parkering ett stenkast från bussen till starten.

Skidorna hade jag lämnat in hos Mattias Svahn för vallning. De hundralapparna visade sig vara väl investerade pengar då jag hade ett helt fantastiskt glid under hela loppet. Jag skulle nog säga att jag stakade åtminstone 75% av de 4,5 milen och detta utan att jag kände att jag behövde ta ut mig fullständigt. I utförsbackarna var jag alltid tvungen att lägga mig i ett tomt spår eftersom jag annars gled ikapp de som var framför mig och var tvungen att bromsa.

Även vädret var på åkarnas sida den här dagen. Vid starten skulle jag uppskatta att det kanske var 6-7 minusgrader och innan målgång kanske det hade hunnit bli 4-5 grader varmare. Solen höll sig borta hela dagen vilket faktiskt var positivt. Om den hade letat sig fram skulle det ha blivit plusgrader vilket i sin tur hade gjort att det hade blivit väldigt tungt före. Som det nu var så var det hårda fina spår som höll hela vägen.

När det gäller organisationen kring loppet är den ju helt fantastisk. De har ju haft några år på sig att träna på logistiken kring alla dessa tusentals åkare, men det är ju ändå imponerande. Man slussas från buss till väskinlämning, från väskinlämning till start, från start till mål (fast den delen får man ordna själv - men det är ju bara att följa spåren), från mål till skidinlämning, från skidinlämning till buss, från buss till väskuthämtning, från väskuthämtning till dusch, från dusch till buss, från buss till skiduthämtning och sen får man göra vad man vill!

Följetongen kring mitt skavsår på hälen slutade lyckligt. Jag ägnade väl ungefär 20 minuter av morgonen åt att preparera hälen med compeed, tejpar och skumgummin. När jag stod i startfållan tog jag två alvedon och hade laddat upp med en naproxen i fickan att ta vid behov. Naproxenen ligger kvar där än. Efter halva vägen började jag känna av hälen lite grann, men inte mer än en lätt obehagskänsla. Eftersom jag kunde staka så mycket blev det inte en sådan stor påfrestning på hälen. Jag var lite nervös att ta av förbandet på kvällen, men det visade sig att skavsåret inte ens hade blivit sämre under resans gång!

Nu är den första delen av Halvklassikern avklarad. Det var också den största utmaningen, på papperet, för mig personligen. Innan den här säsongen hade jag åkt 8 km som längst på skidor. Den här säsongen har jag inte åkt längre än 17 km i sträck, då mina långpass var inplanerade under de sista 4 veckorna när foten inte tillät mig att åka skidor överhuvud taget. Ni kanske förstår att jag är mer än nöjd över min prestation.

Nu ser jag fram emot cykelsäsongen!


Kram, kram

10.58

Start

09.45

Framme. Nummerlapp uthämtad!

09.15

Sitter på bussen på väg till starten. Panik!!!