Trots att jag egentligen inte hade någon större lust begav jag mig ut på en löpartur efter dagens middag. Vädret var grått och regnigt och jag hade redan tillbringat ungefär 1,5 timme ute i rusket under dagen (pga. rastvakter och cykling till och från jobbet). Det har inte blivit någon löpning på elva dagar, så det kändes som att jag inte hade något val. Det var bara att bita ihop och ge sig ut.
Efter att ha sprungit 2-3 km kändes det riktigt bra och jag sprang och fantiserade om att snart kunna springa 8 km rundan som jag brukar springa. När jag hade sprungit 4 km kändes det inte alls lika bra längre. Jag började nämligen känna av mitt löparknä. Vis av erfarenhet stannade jag och stretchade och försökte sedan springa lite lätt igen - det funkade inte alls. Det blev till att promenera hem den sista halvkilometern. Surt!
Nu har jag stretchat efter konstens alla regler och gjort mitt yogaprogram för löparknä. Förhoppningsvis kan jag fortfarande springa lite kortare sträckor eftersom jag inte gick på och fortsatte att springa när jag fick känningar. Det lär ju visa sig nästa gång jag ska springa. Spänningen är olidlig....
Kram, kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar