Efter en heldag på stan med Sonen begav jag mig igår eftermiddag ut på en liten löpartur. Jag valde för ovanlighetens skull att springa utmed älven. Det var ett felval... Gårdagen bjöd på stormvindar som inte var att leka med och efter strandpromenaden vid det öppna vattnet kändes det som att det blåste värre än någon annastans i mitt samhälle. Jag som hade tänkt mig ut på en lugn liten löparrunda blev tvungen att ta i från tårna för att överhuvud taget ta mig framåt. Jag lovar att jag hade blåst baklänges om jag hade försökt stå stilla, så mycket motvind hade jag.
Denna lilla löpartur visade sig vara den utlösande faktorn som gjorde att min kropp blev gammal. Efter middagen (som blev två timmar senare än planerat p.g.a. vissa elproblem i mitt hus) rasade min nu gamla kropp ihop och blev JÄTTEtrött. Eller, rättare sagt, det var mest benen som blev jättetrötta. Jag satt på en stol i köket och såg på teve eftersom jag inte orkade gå till soffan i vardagsrummet... När klockan var tio var jag tvungen att gå och lägga mig, inte för att JAG var trött utan för att mina BEN var trötta. I morse när jag vaknade var kroppen fortsatt lika trött. Det tog mig nästan 1½ timme att ta mig ur sängen och det hör inte till vanligheten.
Sambon skyller den gamla kroppen på cyklingen, att jag inte är van att träna så långa stunder åt gången. Jag hoppas att han har rätt och att den här gamla kroppen vänjer sig snabbt och blir pigg och rask snart igen!
Kram, kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar