Lidingöloppet 15

Halvklassikern 2013 är nu avklarad! Vilken lättnad att kroppen ändå höll ihop och att sjukdomar inte har stoppat mig (även om det inte har varit helt okomplicerat...).

Dagens start låg i morse i farozonen, men enbart pga brister hos arrangören. Jag och Svägerskan hade uppskattat att resan till starten skulle ta max 30 minuter (efter gårdagens nummerlappsuthämtning), men istället tog den 70 minuter. Anslutningsbussarna som skulle ta oss från tunnelbanan till starten lyste nämligen med sin frånvarao. Flera löpare runt omkring oss missade sin start pga att det inte kom några bussar... När vi äntligen fick kliva på en buss visade det sig att chauffören inte hittade i Stockholm, han körde fel och fick börja backa dragspelsbussen för att komma in på rätt väg. Passagerare fick kliva ur och dirigera trafiken. Vilken cirkus! Detta skedde alltså när vi hade 25 minuter till start!

Väl framme visade det sig att det var nästan 2 km till starten och bara dryga kvarten till vår starttid. Det blev ett snabbt besök på en bajamaja och sedan inlämning av väska. Uppvärmningen bestod av löpning till starten. Vi hann precis fram till vår startfålla för att se hur den släpptes iväg. Vi blev således absolut sist iväg och fick därefter påbörja arbetet med att springa förbi alla stoppklossar.

Själva löpningen var riktigt härlig idag. Jag kände liksom lugnet; njöt av omgivningarna, vädret och själva upplevelsen. Terrängen var riktigt fin och ganska kuperad. Då jag inte har kunnat springa längre än 10 km inför loppet så var mitt mål att komma i mål. Om kroppen (knät) ändå höll hade jag som mål att springa på under 1,5 timme. Kroppen höll och tiden blev 1.24.55, så det måste jag ju vara nöjd med.

Detta var alltså den avslutande delen av Halvklassikern. Undra vilka utmaningar man ska hitta på härnäst!?

Vännästrampet 2013

Idag gick den årliga cykeltävlingen som arrangeras av Vännäs CK av stapeln. Vi hade tur med vädret (trodde vi innan start iaf, det visade sig att vi skulle få några riktigt kalla spöregnsskurar efter vägen...) så de 12 föranmälda cyklisterna blev i slutändan 37 startande - riktigt roligt!

I år hade jag och min nyfunna, extremt starka, cykelkompis Ida bestämt oss för att avverka de 12,5 milen tillsammans (så länge vi båda kände oss ungefär lika starka iaf). När Ida kom till start visade det sig att hon, efter ett litet missöde, hade fått stora problem med växlarna. Sambon, som är en man med många strängar på sin lyra, lyckades dock fixa dem så pass att hon kunde starta iaf.

När masterbilen släppte oss i den allra första backen hoppade tyvärr växlarna så pass att Ida hamnade långt efter klungan. Jag bestämde mig för att vänta in henne så att vi ändå kunde fullfölja tävlingen tillsammans. En så stark rygg är bra att ha när man börjar bli trött i benen, det vet jag av erfarenhet. Som tur var ordnade växlarna till sig och vi påbörjade det hårda arbetet med att försöka hitta några ryggar framför oss, trots att jag visste att vi låg långt efter...

De första 3,5 milen av tävlingen var alltså en enda lång jakt. Vi cyklade på i höga farter (för att vara oss), ofta låg hastigheten på 38, 40 km/h när jag tittade ner på klockan. Till slut kom vi ikapp två andra cyklister som även de hade fått släppa tätklungan.

Att rulla på fyra personer som kan dra är stor skillnad mot för att bara vara två. Äntligen fick vi chansen att vila oss lite längre stunder. När vi hade cyklat i lite drygt 6 mil hörde jag en hög smäll, det visade sig att en i sällskapet hade fått en mycket olycklig dubbel punktering vilket gjorde att det var färdigcyklat för honom idag - trist. Kvar i vårt gäng var då 3, av 4 deltagande, tjejer.

Banan som vi cyklar (Vännäs-Nordmaling-Bjurholm-Vännäs, med målgång längst upp i Pengsjölia) är, enligt mina mått mätt, en ganska tuff bana. Det är många backar, mest uppför om man frågar mig. De sista 5 milen känns det som att det bara går uppför, vilket självklart inte är hela sanningen. Strax innan Bjurholm lyckades jag - hon som inte KAN få mjölksyra - få just detta. Det gjorde att benen inte alls fungerade som jag ville, trots att de fick 2 portioner gel.

När vi närmade oss målgången började benen åter fungera någorlunda och jag orkade trycka på en del utför och på platten. Uppförsbackarna var fortsatt hyfsat plågsamma. När det var 2 km kvar och jag visste att de var riktigt tuffa kände jag mig faktiskt redan nöjd. Jag visste att jag i grunden hade varit starkare än jag varit på fjolårets Vännästramp och att jag hur som helst skulle komma i mål på en bättre tid än senast. Det gjorde att jag helt enkelt inte iddes försöka trycka på och plåga benen i ett försök att komma först upp av oss tre tjejer. Jag hade troligtvis ändå inte lyckats.

Sluttiden blev 10 minuter snabbare än i fjol. Lite retligt var att jag inte lyckades komma under 4 timmar, utan gick i mål på 4.01. Men, man måste ju ha något att kämpa för nästa år också...

Jag är otroligt nöjd med dagen. Trots att benen inte kändes pigga hela vägen in i mål kände jag mig i grunden stark, vilket alltid är en skön känsla. Att jag och Ida hade en riktigt trevlig resa tillsammans gör ju det hela ännu bättre!

Jag och Sonen innan start

Nummer 32 och 29; Jag och Ida :-)

Svågern informerade innan start

Så var vi iväg...

Kram, kram

Stark och snabb

Vi har verkligen lyckats pricka in finväder på semestern. Det blir bara varmare och varmare för varje dag. Idag har vi nog haft åtminstone 27-28 grader. Fast klockan snart är elva på kvällen är det 22 grader varmt ute. Rena utlandsvärmen!

När jag satte mig på cykeln efter middagen ikväll njöt jag verkligen av vinddraget (som jag själv skapade - det var annars helt vindstilla), det svalkade så skönt efter dagens hetta.

Rundan från i tisdags var så fin att jag valde att cykla samma sväng idag. Förutom vackra vyer bjöd den på enbart några få hyfsat branta backar, så den var perfekt om man ville försöka få lite högre snittfart.

I tisdags lyckades jag retsamt nog komma upp i en snitthastighet på 29,98 km/h på de knappa 4 milen - just under 30. Jag skyllde det hela på att jag körde lite vilse när jag skulle genom Östersunds centrum. Jag blev ganska nervös av alla rödljus (och polisbilar) så jag förirrade mig på en liten cykelbana som jag trodde ledde till campingen (vilket den inte gjorde). Ikväll tänkte jag att jag skulle försöka komma mig över den där 30 km/h snitthastigheten, nu när jag hade lärt mig den rätta vägen genom centrum.

Det visade sig att de fina yttre förhållandena kombinerat med grönljus genom staden hjälpte mig att få en snittid som jag aldrig tidigare lyckats komma upp i på egen hand på en 4- milarunda; 32,3 km/h! Det känns riktigt bra att benen äntligen börjar kännas lite piggare!

I morgon ska jag hejja på Sambon som ska cykla Storsjön runt - Hejja, hejja!

Kram, kram

Semestercykling

Vi har äntligen tagit oss iväg med husvagnen! Igår körde jag mig, Sonen och hunden till Östersund. Sambon tog cykeln...

Idag var det min tur att cykla, dock inte lika långt. Sambon hjälpte mig att hitta en lämplig runda här omkring, och det var verkligen en runda med vackra vyer. Att kvällssolen lyste från en klarblå himmel hjälpte naturligtvis till.

För första gången på flera veckor kändes benen inte som spagetti, utan jag kunde trycka i som jag ville utan att musklerna (eller bristen på dem?) protesterade. Nu hoppas jag verkligen att förkylningen som snurrar i min familj håller sig ifrån mig så att jag får njuta av fler härliga träningspass på semestern. Denna förkylning kan för övrigt dra dit pepparn växer, nu är vi less på den!!!

Några bilder från kvällens runda:

Orkeslös

Att vistas på sjukhus är något vi är vana vid i vår familj. Att vistas på sjukhus och inte vara säker på att man kommer att komma hem som en hel familj är dock något som vi aldrig kommer att vänja oss vid. Så dålig som Gumman var den här gången har hon nog aldrig varit, så att det har tagit hårt på oss alla är väl inte så konstigt. Det är nu 4 dagar sedan Gumman fick komma hem från sjukhuset. Hon är fortfarande väldigt tagen efter de två veckorna med kramper och lunginflammation, men hon är hemma i alla fall!

Själv är jag som en urvriden disktrasa - helt orkeslös och oförmögen att ta mig för något. En tvätt kan ta ett dygn att få upp på strecket och dammsugningen av huset som jag började med i måndags är fortfarande inte färdig. När det gäller träningen är jag lika orkeslös där...

Den här veckan har jag lyckats få in två löppass och två cykelpass. Jag känner mig otroligt svag och orkar verkligen inte ta i. Jag har accepterat att kroppen inte är på topp och masat mig fram i maklig(t) tempo/hastighet och försökt njuta av att få röra på mig i alla fall.

I eftermiddag har jag lyckats hitta energi till att städa ur vår husvagn. Jag hoppas verkligen att vi kommer att orka ta oss iväg någon sväng framöver. Direkt jag kom in i vagnen kände jag ett lugn, det är så otroligt avslappnande att bo i husvagn (det är bara det där med att packa och komma iväg...). Om Gumman är så pass pigg att hon kan åka till korttids nästa vecka kanske det blir någon liten sväng, vi får väl se.


Kram, kram

Vansbro Halvsim 2

Det mysiga gamla pensionatet bjöd på en fantastisk frukost med gröt, ägg, kaffe, juice och smörgås. Precis vad som behövdes inför dagens aktiviteter.

Jag och Mammsingen åkte in till Vansbro flera timmar innan start. Detta för att hämta ut startkuvert och se oss omkring. Vädret var väl inte fantastiskt, men sällskapet (och de tre lagren med kläder) värmde.

Det 16-gradiga vattnet lockade inte direkt då jag frös hela förmiddagen trots att jag var uppe på land.

Min hellånga våtdräkt som jag köpt inför denna utmaning visade sig vara väl investerade pengar. Jag höll värmen hela vägen in i mål och frös inte alls på hela vägen.

Efter ca 300 avverkade m i Vanån tog jag rygg på en kvinna som såg snabb och bestämd ut i sin simning. Jag höll denna rygg hela vägen in i mål. Detta visade sig vara ett smart drag eftersom hon simmade om ett stort antal personer efter vägen i Västerdalälven. Att vi simmade motströms märkte jag aldrig av då jag aldrig släppte ryggen.

I mål var jag inte alls helt slutkörd, vilket jag utan tvekan skulle ha varit om jag inte hade simmat i någon annans kölvatten. Jag har helt och hållet nummer 1424 att tacka för min fina sluttid; 38.03.9.

Efter målgång bjöds på dusch i det fria följt av kallrökt lax med potatissallad. Nu har jag och Mammsingen kört ett antal mil och hamnat på en camping där vi ätit middag på vår stugas altan i kvällssolen följt av en promenad runt området. Ikväll blir det en tidig kväll!

Kram, kram

Vansbro Halvsim 1

Gumman piggar på sig sakta men säkert. Kramperna har blivit mycket färre och betydligt mildare. Idag har hon också ätit små, små portioner kräm och frukt. Att hon blir så trött att hon somnar efter bara några tuggor är inte alls konstigt med tanke på vad hon varit med om. Vi är bara lyckliga över att det ser bättre och bättre ut för varje dag.

Eftersom det verkar gå åt rätt håll med Gumman, och hon har en fantastisk pappa (och assistenter) som sköter om henne, kom vi överens om att jag ändå skulle åka iväg till Vansbro idag. Om läget förändras kan vi ju bara hoppa in i bilen och köra hem.

Det är jag och Mammsingen som har åkt iväg på en liten roadtrip genom Sverige. Hon följer med som trevligt sällskap och ska inte delta i simningen.

Vi bor på ett riktigt mysigt pensionat i ett gammalt hus några mil utanför Vansbro. Nedan kan du se ett par bilder på huset och rummet (och Mammsingens snygga baksida).

Kram, kram

Ännu en sjukhusvistelse

Det har inte hänt mycket här på bloggen den senaste veckan. Det betyder absolut inte att det har varit lugnt i verkliga livet. Det är dock inte på träningsfronten som det har varit fullt upp.

Sjukdomen som Gumman kom hem med förra måndagen visade sig inte alls vara någon vanlig förkylning, utan det var hennes krampsjukdom som spökade. Efter att ha krampat från och till i drygt 2 dygn, trots maxdos av kramplösande och höjning av ordinarie mediciner, fick vi till slut åka ambulans in till sjukhuset för att få hjälp där.

Det visade sig att det inte var så lätt att hjälpa Gumman där heller. För att göra en lång historia kort blev det IVA, nedsövning, respirator, EEG, sond och massor av kramplösande mediciner. Trots detta fortsatte Gumman att krampa. Efter ett dygn fick hon dessutom en lunginflammation som gjorde det hela ännu besvärligare.

Igår, efter drygt 3 dygn i respirator, kunde man äntligen ta bort denna obehagliga tingest (som naturligtvis hjälpte, men var väldigt obehaglig för Gumman). Dagen gick åt till att försöka få ordning på andningen. Kramperna fortsatte och mediciner fortsatte att höjas.

I natt har Gumman sovit riktigt ordentligt för första gången sen hon vaknade ur narkosen i fredags. Sömn är den bästa medicinen mot kramper, så det känns verkligen skönt att hon nu får sova.

Idag har Gumman dessutom fått lämna IVA och är nu på Barnavdelningen, vilket är en stor lättnad. Hon har fortfarande lite kramper, men hon sover riktigt bra däremellan och det känns verkligen som att det sakta men säkert håller på att vända. Vi håller alla tummar vi har.

Träning och tävlingar känns verkligen inte prioriterat i detta läge, samtidigt som jag vet att man mår bättre och orkar mer när man får röra på sig. Igår kväll sprang jag en liten sväng, vilket var jätteskönt och idag passade jag på att hoppa ner i poolen och simma lite när jag tog Sonen till simskolan. På fredag var det tänkt att jag skulle simma Vansbro Halvsim, men just nu känns det långt borta.


Kram, kram

Förkylt

Förkylningen som Sambon drabbades av efter förra helgens urladdning på Vätternrundan har nu spridit sig i familjen. Gumman kom hem från korttids i morse med feber och har sovit mer eller mindre hela dagen och själv har jag för andra dagen i rad kraftiga förkylnigskänningar vilket betyder ingen träning för mig. Hyfsat frustrerande med tanke på att jag hade planerat att provsimma min våtdräkt och köra lite simträning såhär veckan innan Vansbro Halvsim. Ja, ja, huvudsaken är ju att jag inte är sjuk nästa fredag iaf...


Kram, kram

Storvinst!

Veckan efter att jag hade sprungit Blodomloppet fick jag ett trevligt telefonsamtal från Blodcentralen. Det visade sig att jag hade 2:a bästa tid av de kvinnliga blodgivarna på 5 km, vilket innebar att jag hade ett fint pris att hämta. Då jag har haft ett ganska fullspäckat schema de senaste veckorna, med bl.a HalvVättern, valphämtning och schemaläggningsarbete har jag aldrig haft möjlighet att åka in till Umeå för att hämta mitt fina pris.

I förrgår hade Mammsingen dock några ärenden till staden och kunde då även hämta ut mitt pris. Idag har jag så äntligen fått veta vad jag vunnit.

Priset gömde sig  i denna "lilla" väska

Detta var vad som gömde sig i väskan;
en springform (passande för en löpare ;-)), en glasform med lock,
en grillpanna och en liten karaff att blanda dressing i...

Förutom att det är riktigt trevligt att delta i diverse olika tävlingar så kan man alltså om man har tur vinna väldigt fina priser (trots att man inte vet om att det finns några priser att vinna), vilket aldrig är fel.


Kram, kram

HalvVättern 2

De 15 milen är nu avklarade! Både cykeln och kroppen höll hela vägen.

Jag kände mig förvånandsvärt pigg mer eller mindre hela vägen. Jag hade egentligen inte någon svacka alls på hela tiden. Det betyder naturligtvis inte att jag inte var trött när jag gick i mål...

Jag och Bästa vännen hade samma starttid, så vi följdes från start till mål. Svägerskan startade 2 minuter efter oss, men vid vätskestoppet efter 5 mil hittade hon igen oss så de sista 10 milen följdes vi alla tre.

Vi lyckades alla tre spränga den magiska gränsen 5 timmar, så vi får förhoppningsvis fortsätta cykla i cykelklubbens färger.

Kram, kram

HalvVättern 1

Dagen började 05.30 när väckaren ringde denna lördagmorgon. Både jag och Sambon skulle bli hämtade vid 06.00. Sambon skulle till Skellefteå på MTB tävling och jag skulle påbörja den 80 mil långa resan till Motala med tre av mina cykelvänner.

När vi hade vår andra kisspaus, i Sundsvall, upptäckte vi att oljelampan börjat lysa. Den blinkade dock bara till när man saktade in eller stod stilla. Om man körde på efter motorvägen slocknade den. Oljenivån var hög och oljan byttes ut helt härom dagen, så det hela var lite av ett mysterium.

Efter att ha konsulterat mer bilkunniga personer konstaterades det att oljan som fyllts på nog var för tunn. Vi stannade på närmsta mack, köpte tjockare olja, lånade ett tråg, en tratt och ett verktyg. När vi kom ut och skulle påbörja vårt arbete (jag i vit sommarklänning) kom en mycket vänlig kille och frågade om vi behövde hjälp.

Killen bidrog med mekanikerkunskaper och en domkraft. Han tömde bilen på olja och fyllde sedan på ny. Vi (fyra tjejer) tittade på, räckte papper och fotade.

Efter detta slutade oljelampan att lysa och vi kunde fortsätta vår resa. Nu sitter fyra nöjda och tacksamma tjejer i bilen igen!

Kram, kram

Gammal och trött

Idag var det dags för den sista (och enda) lite längre cykelturen tillsammans med Svägerskan innan HalvVättern.

Det blev en 8-mila runda som är rätt så backig. Den senaste veckans högsommarvärme hade, som tur var, gett med sig. Termometern visade på 18 grader, himlen var grå och regnet hängde i luften - men vi klarade oss ifrån det!

Jag var inte alls pigg i benen, vilket inte förvånade mig det minsta eftersom jag var trött i kroppen redan innan jag gav mig iväg. När jag kom hem kändes det som att jag inte skulle klara av att cykla en enda mil till. Nästa helg ska jag ju cykla dubbelt så långt, så jag blev faktiskt lite orolig. Sambon lugnade mig och sa att en ordentlig uppladdning skulle göra att jag skulle orka utan problem. Hoppas verkligen att han har rätt...

Nu är det bara 2 veckor kvar tills jag får hämta hem den här sötnosen - oj vad jag längtar!

Sirap 6 veckor <3

Kram, kram

I ett korvaskinn

Med bara 5 veckor kvar till Vansbro Halvsim har jag idag fått hem den våtdräkt som jag har köpt. Eftersom jag, enligt Sonen, är en badtunna och fryser så ofantligt mycket i kallt vatten har jag köpt en våtdräkt med långa ärmar och ben.

Självklart ville jag prova mitt inköp direkt jag fick hem det, det är ju alltid svårt med storlekar. Att göra detta en dag som denna, när det är 26-27 grader varmt i skuggan, kanske inte är helt optimalt. Trots att jag inte var ner i någon sjö var jag sjöblöt när jag tog av mig den. Det kanske är därför det heter våtdräkt!?



Som ett korvaskinn, men det är väl så den ska vara?

Vi får väl se när det blir premiärdopp i nyinköpet...


Kram, kram

Backe

Efter att resten av familjen gett sig iväg till skola och jobb åt jag i morse en ordentlig frukost och hoppade sedan upp på min racer för ett förmiddagspass i högsommarvärmen.

Benen kändes fortfarande sega efter tisdagens löpning. Jättekonstigt tycker jag efter så kort löpning, men Sambon säger att det inte alls är konstigt (och han brukar ju ha koll när det gäller träning...).

Då jag och Svägerskan planerar ett lite längre pass på söndag, så ville jag göra något annorlunda idag. Jag frågade min PT (Sambon) om det var ok att köra lite backe, vilket han tyckte att det var. Jag värmde upp i en dryg mil och cyklade sedan två gånger uppför Pengsjölia, den backe som avslutar vår lokala cykeltävling Vännästrampet. Det var jättejobbigt, men roligt! Totalt blev det 28 km cyklat idag.

Nu håller jag bara tummarna att vädret håller i sig till på söndag och att benen är lite piggare då än vad de var idag.


Kram, kram

Snabb som en gasell

Igår var det dags för årets första löpartävling; Blodomloppet. Eftersom mitt knä gjort att jag ännu inte lyckats komma upp i några längre sträckor fick det för ovanlighetens skull bli 5 km för mig.

Vädret kunde väl inte ha varit bättre, även om det egentligen kanske var i varmaste laget ur löpsynpunkt. För den efterföljande picnicen var det däremot perfekt!

Själva löpningen kunde inte ha gått mycket bättre för mig med tanke på hur lite jag egentligen har kunnat springa den här säsongen. Jag gick i mål på 23.02 och hade inga som helst känningar i knät varken under tiden jag sprang eller efteråt. Tiden gjorde att jag placerade mig på plats 31 av 2046 (av damerna), vilket jag känner mig helt nöjd med! Nu var det ju inte så att jag på något sätt jagade placeringar, men när man i efterhand tittar på resultatet så är det ju alltid roligt att se att det har gått bra.

Nu blir det vila i ett par dagar för mig innan jag gör de sista förberedelserna inför HalvVättern som väntar om bara 10 dagar. Oj, oj, oj, nu blir jag nervös....!


Kram, kram

Intensiv helg

Ännu en helg är till ända. De här tre dagarna känns det verkligen som att jag har hunnit med massor.

På fredag blev det cykling på kvällen, för ovanlighetens skull. Trots den ganska starka vinden lyckades jag göra min snabbaste snittid för säsongen på min 3-mila runda. Kanske berodde det på att min nya Ride of hope-tröja är gjord i så snabbt material!?

Snabb tröja?

Lördagen spenderade jag mest i sittande ställning. Jag tillbringade 8 timmar på ett tåg tillsammans med Sonen. Vi var nämligen och hälsade på hemma hos Sirap som nu har hunnit bli 5 veckor. Vilken lycka för mig och Sonen att äntligen få träffa vår lilla hund och tillbringa lite tid med honom!

Söt-Sirap <3

Idag har jag fått utlopp för min överskottsenergi efter gårdagens stillasittande. Förutom att jag har hunnit klippa gräset och dammsugat huset så har jag också hunnit vara ute på en 5-mila runda på cykeln. Precis som i fredags var det ganska friska vindar, men som tur var så värmde solen vilket gjorde turen riktigt behaglig i alla fall.

Sambon har varit duktig och rensat garaget i helgen, så nu är det iordningställt för sommarcykling. Båda våra trainers är bortplockade och nu kan man lätt köra sin cykel in- och ut genom garagporten - perfekt!

Rent och snyggt! (men...hur länge?)

Kram, kram

Cykling, cykling, cykling

Det har varit väldigt tyst och lugnt här på bloggen de senaste dagarna, det beror inte på att jag suttit i soffan och rullat tummarna utan på att vårt internet har varit ur funktion i 6 dagar... Nu verkar det dock som att problemet är löst, för det går äntligen att komma ut på nätet igen.

För femte helgen i rad var jag och Svägerskan ut på en cykelrunda i helgen. Vi jobbade på riktigt bra och tyckte att vi hade varit duktiga när vi kom hem och hade snittat 29,5 km/h på vår ganska kuperade 45 km runda (att Sambon och Svågern samma dag hade snittat 36 km/h på sin runda som var nästan 3 gånger så lång låtsades jag inte om).

Två dagar senare (igår kväll) cyklade jag samma runda tillsammans med 4 herrar från cykelklubben. Snittfarten på denna runda blev 32 km/h, vilket är en ganska stor skillnad från helgens snittfart. Jag kan inte påstå att jag på något sätt bidrog till den ökade farten, däremot hade det säkerligen kunnat gå ännu fortare för herrarna om de inte hade varit tvungna att dra runt på mig. Hur som helst är jag nöjd över att ha fått ett lite snabbare pass i benen, jag kan absolut inte ta ut mig på samma sätt om jag cyklar ensam.

Nu blir det inte någon träning för mig tillsammans med cykelklubben de närmaste 2 veckorna. Nästa tisdag är det dags för Blodomloppet (där jag förhoppningsvis ska kunna springa 5 km) och tisdagen efter det har jag möte med jobbet. Jag hoppas att jag kan klämma in lite cykling övriga dagar istället.

Det är inte länge kvar till HalvVättern nu. Om tre helger är det dags. Jag har börjat försöka få in 3 cykelpass i veckan istället för 2, men det är inte så lätt att få till det alla gånger. Löpningen är lättare, för den tar inte så lång tid. Att lämna Sonen ensam hemma för att springa några km är helt ok, men vi vill inte gärna lämna honom den tid det tar att cykla några mil. Jag och Sambon försöker helt enkelt att pussla ihop våra träningar, jobb, sonens träning, trädgårdsarbete och annat smått och gott i vardagen på bästa sätt. Som tur är har vi många fina barnvakter omkring oss också - hur skulle vi klara oss utan dem!?


Kram, kram

Inte ett moln så långt ögat kan nå...

...inte en droppe regn på flera dar... (fast det sista stämmer ju inte riktigt förstås). Hur som helst var det denna sång som snurrade i mitt huvud under förmiddagens cykeltur.

Om tisdagens cykling var grå, blöt och kall så var dagens raka motsatsen. Vädret var fantastiskt; strålande sol, klarblå himmel och grönskande ängar.



Det syns väldigt dåligt, men här finns både berg, åker och älv.

Jag fick verkligen uppleva försommaren med flera olika sinnen. Främst var det väl synen, men även hörseln och luktsinnet fick aktiveras. Jag hörde storspoven från och till under hela cykelturen. Vid ett tillfälle fick jag faktiskt syn på en på en åker och stannade för att fota den. Precis när jag krånglat fram min telefon och tryckt fram kameran så lyfte fågeln och flög iväg, så tyvärr blev det inte någon bild. När det gäller luktsinnet så var det inte den mest angenäma doften som var den mest framträdande. Någon bonde måste ha kört ut dynga på sina åkrar och hen hade även lyckats spilla massor på vägen som jag cyklade på. Det luktade verkligen inte gott... 



Två svanpar simmade på älven - dem lyckades jag få med på bild iaf
(även om de bara ser ut som vita prickar...)



Kram, kram

En blöt tillställning

Tisdag idag och återigen dags för gemensam cykelträning med cykelklubben. Vädret var väl inte det bästa, 7 grader och spöregn. Vi var ändå 8 tappra som inte var rädda för att blöta ner oss.

Det blev en dryg timme i regnet där man fick ta ut sig efter egen förmåga. Mina ben fick arbeta hårt och blev trötta, så jag är nöjd iaf. De sköter sig bara snyggt, Sambon och Svågern, som håller i träningarna.

Trots en hel del vind och kallt regn så frös jag förvånansvärt lite under tiden jag cyklade. Det som blev riktigt kallt var händer och fötter. När jag kom hem blev jag däremot jättekall. Kläderna kastades snabbt in i tvättmaskinen och sedan hoppade jag direkt in i den varma duschen. Jag var så kall att jag inte ens hade tid att prata ordentligt med min fantastiska svärmor, som är vänlig nog att ta hand om våra barn så att jag och Sambon kan träna samtidigt.

Nästa tisdag önskar jag mig lite bättre väder.


Kram, kram