söndag 11 augusti 2013

Vännästrampet 2013

Idag gick den årliga cykeltävlingen som arrangeras av Vännäs CK av stapeln. Vi hade tur med vädret (trodde vi innan start iaf, det visade sig att vi skulle få några riktigt kalla spöregnsskurar efter vägen...) så de 12 föranmälda cyklisterna blev i slutändan 37 startande - riktigt roligt!

I år hade jag och min nyfunna, extremt starka, cykelkompis Ida bestämt oss för att avverka de 12,5 milen tillsammans (så länge vi båda kände oss ungefär lika starka iaf). När Ida kom till start visade det sig att hon, efter ett litet missöde, hade fått stora problem med växlarna. Sambon, som är en man med många strängar på sin lyra, lyckades dock fixa dem så pass att hon kunde starta iaf.

När masterbilen släppte oss i den allra första backen hoppade tyvärr växlarna så pass att Ida hamnade långt efter klungan. Jag bestämde mig för att vänta in henne så att vi ändå kunde fullfölja tävlingen tillsammans. En så stark rygg är bra att ha när man börjar bli trött i benen, det vet jag av erfarenhet. Som tur var ordnade växlarna till sig och vi påbörjade det hårda arbetet med att försöka hitta några ryggar framför oss, trots att jag visste att vi låg långt efter...

De första 3,5 milen av tävlingen var alltså en enda lång jakt. Vi cyklade på i höga farter (för att vara oss), ofta låg hastigheten på 38, 40 km/h när jag tittade ner på klockan. Till slut kom vi ikapp två andra cyklister som även de hade fått släppa tätklungan.

Att rulla på fyra personer som kan dra är stor skillnad mot för att bara vara två. Äntligen fick vi chansen att vila oss lite längre stunder. När vi hade cyklat i lite drygt 6 mil hörde jag en hög smäll, det visade sig att en i sällskapet hade fått en mycket olycklig dubbel punktering vilket gjorde att det var färdigcyklat för honom idag - trist. Kvar i vårt gäng var då 3, av 4 deltagande, tjejer.

Banan som vi cyklar (Vännäs-Nordmaling-Bjurholm-Vännäs, med målgång längst upp i Pengsjölia) är, enligt mina mått mätt, en ganska tuff bana. Det är många backar, mest uppför om man frågar mig. De sista 5 milen känns det som att det bara går uppför, vilket självklart inte är hela sanningen. Strax innan Bjurholm lyckades jag - hon som inte KAN få mjölksyra - få just detta. Det gjorde att benen inte alls fungerade som jag ville, trots att de fick 2 portioner gel.

När vi närmade oss målgången började benen åter fungera någorlunda och jag orkade trycka på en del utför och på platten. Uppförsbackarna var fortsatt hyfsat plågsamma. När det var 2 km kvar och jag visste att de var riktigt tuffa kände jag mig faktiskt redan nöjd. Jag visste att jag i grunden hade varit starkare än jag varit på fjolårets Vännästramp och att jag hur som helst skulle komma i mål på en bättre tid än senast. Det gjorde att jag helt enkelt inte iddes försöka trycka på och plåga benen i ett försök att komma först upp av oss tre tjejer. Jag hade troligtvis ändå inte lyckats.

Sluttiden blev 10 minuter snabbare än i fjol. Lite retligt var att jag inte lyckades komma under 4 timmar, utan gick i mål på 4.01. Men, man måste ju ha något att kämpa för nästa år också...

Jag är otroligt nöjd med dagen. Trots att benen inte kändes pigga hela vägen in i mål kände jag mig i grunden stark, vilket alltid är en skön känsla. Att jag och Ida hade en riktigt trevlig resa tillsammans gör ju det hela ännu bättre!

Jag och Sonen innan start

Nummer 32 och 29; Jag och Ida :-)

Svågern informerade innan start

Så var vi iväg...

Kram, kram

2 kommentarer:

  1. Bra kört! Som du säger så bra med att ha ett mål till nästa år också :-)

    SvaraRadera