Plankan-utmaning

I veckan har jag, trots mitt onda knä, ändå kunnat cykla på min trainer. Jag tog det ganska lugnt för att vara på den säkra sidan, men som tur var kände jag inte av knät över huvud taget.

Promenader (och säkerligen löpning) verkar dock inte vara någon god idé däremot. Igår promenerade jag till och från jobbet, vilket är ungefär 2 km enkel väg. Efter en heldag på fötter på jobbet gillade inte mitt knä hemfärden speciellt mycket... När jag hade kommit ungefär halvvägs började smärtan smyga sig på och innan jag var hemma haltade jag ordentligt. Några minuters stretching i olika positioner gjorde dock att smärtan gav med sig ganska snabbt, men helt bra är det knappast.

När jag nu inte kan springa så roar jag mig med lite annat skoj... Bästa vännen och hennes familj har startat en plankan-utmaning. Den går helt enkelt ut på att göra plankan så länge man bara kan. Den senaste veckan har jag trängt mig på i deras utmaning (eftersom jag inte har någon i min familj som kan göra plankan, av olika anledningar - de är för små, de är för skadade, de har inte förmågan att kontrollera sina muskler).

Eftersom jag arbetar på grundskolan i samhället där jag bor träffar jag de flesta barn som bor här omkring nästan dagligen, inklusive Bästa vännens barn. Idag på jobbet fick jag höra av den äldsta sonen i hennes familj att de alla hade slagit den tid som jag gjorde i helgen. På eftermiddagen kom också en kompis till denne son och berättade att även han hade slagit min tid - så tävlingen sprider sig! Det var inte annat för mig att göra än att åka hem och göra mitt styrketräningsprogram och avsluta med plankan. Resultatet: jag har (för tillfället) lyckats öka min tid så pass mycket att jag slog hela bunten. Just nu är maxtiden 2 min. och 54 sek. För två killar i sexan är det nog ingen match att klå, men det kan ju hålla dem sysselsatta en stund!

Jag lyckas nog inte öka plankan-tiden i samma takt framöver som jag gjort den senaste veckan, för då skulle jag snart kunna stå i 10 minuter och det är ju helt orimligt. I framtiden får man väl kanske ha som mål att orka stå lika länge som förra gången istället....


Kram, kram