Här börjar det vara hopp om liv... för de flesta iaf. Sonen är nu friskförklarad (trots en kvarvarande elak astmahosta) och Gumman börjar vara mycket piggare. Sambon är dock fortfarande sjuk och min fot verkar inte vilja bli bra.
För tredje gången inom en vecka uppsökte jag igår akut sjukvård för den tredje personen i ordningen från familjen. Den här gången var det min tur. När jag igår tog bort duodermen från mitt skavsår såg det så illa ut att jag fick lite panik. Såret hade blivit större och var geggigt och blålila. Sköterskan på primärvårdsjouren tyckte dock att det såg ut som det skulle. Hon trodde att jag kanske inte rikitigt tål duodermen eftersom jag har haft så ont när jag har haft den på. Nu görs här såpabad och ges frisk luft till såret. Det är verkligen på tiden för detta att läka nu!
Trainern har fått arbeta flitigt den här veckan. Eftersom jag inte tränar överkroppen något när jag sitter där och trampar har jag även gett mig på lite styrketräning. Om foten inte läker måste jag ju göra som Aukland och staka mig hela vägen till Mora, och då krävs ju en del muskulatur i överkroppen...
Förkylningen som snurrar i mitt hem har ännu inte tagit mig i sitt våld, även om jag har känningar av den lite nu och då. Det är bara att vänta och se åt vilket håll det går...
Kram, kram
Suck, suck :(. Jag håller tummarna för snabb läkning och snabb tillfriskning för Tomas!
SvaraRadera