Surt

Dagens löpning var inte lika munter som lördagens. Jag fick stanna med några 100 meter kvar av min tänkta 3 km runda. Detta på grund av ordentlig känning i vänster knä...

Äntligen löpning!

Idag har jag ÄNTLIGEN fått springa igen efter 3 veckors uppehåll. Av erfarenhet vet jag att man måste ta det väldigt lugnt med löpningen efter att man har fått löparknä, så dagens löpartur blev bara 3 km lång. Till min stora lycka fick jag ingen känning alls i knät under tiden jag sprang. Däremot så känner jag att jag måste fortsätta med stretching varje dag ett bra tag till, annars blir det nog snabbt sämre igen.

Löparformen verkar ha dalat i rask takt under dessa ofrivilligt löpfria veckor. Även om det var jätteskönt att komma ut i friska luften och springa igen, så var det faktiskt jättejobbigt. Efter att ha sprungit 3 stackars kilometrar så var jag lika ansträngd som om jag skulle ha sprungit 10... Förhoppningsvis får jag tillbaka flåset hyfsat snabbt igen.


Kram, kram

Hårda intervaller på trainern

Idag kände jag att det var läge för ett intervallpass på trainern. Eftersom jag har en så snäll och kunnig Sambo hjälpte han mig med hur jag skulle lägga upp passet.

Jag sa att jag ville ha ett lagom jobbigt pass där jag inte skulle ta ut mig fullständigt. Sambon gav mig sedan direktiv om hur jag skulle cykla. I stora drag kan man säga att jag cyklade sju stycken enminutersintervaller efter varandra där jag tog i ordentligt i 45 sek och "vilade" i 15 sek. Dessa sju intervaller gjorde jag två gånger efter varandra med några minuters vila emellan. Kort och bra cykelpass efter en hård dag på jobbet tänkte jag...

Nedan kommer ett bildbevis på hur jag mådde efter dagens 30 minutrar på trainern:

Jag i fosterställning på badrumsmattan...

På detta sätt låg jag i ungefär en kvart innan jag kunde resa mig upp och äta en banan och sedan ta mig in i duschen (Sambon var vänlig nog att servera ett stort glas stark O´boy medan jag låg där - det är kärlek det <3) Jag undrar verkligen hur man mår efter ett hårt intervallpass!?


Kram, kram

Härliga fredag!

För andra fredagen i rad har jag skjutsat Sonen till skolan klockan 8 och sedan begett mig till Staden för att besöka simhallen. När klockan har varit 9 har jag varit på plats i bassängen. Den här tiden på morgonen är simhallen inte så välbesökt; det är bara någon skolklass och ett par pensionärer som hunnit leta sig dit. Man behöver alltså inte trängas på motionssimbanorna, utan kan snika in sig på någon av de andra lediga banorna. Helt perfekt alltså!

Det känns lite löjligt att köra de 3 milen (enkel väg) för att tillbringa en halvtimme i bassängen, men jag har helt enkelt bestämt mig för att det är värt det! Mitt mål är dessutom att jag ska kunna simma under längre tid framöver (och alltså simma lite längre sträcka också). För tillfället får det faktiskt räcka med den enda km jag simmar. När jag är färdig är jag alltid helt andfådd och känner mig också lite yr (syrebrist?). Idag blev jag också jättetörstig, men det kändes så löjligt och kliva upp och dricka så jag struntade i det.

Jag har nu lyckats öka mitt crawl till var 4:e längd istället för var 5:e, så idag crawlade jag 1/4 av sträckan. Det är jag riktigt nöjd med!


Kram, kram

Hektiskt liv

Jag lever ett hektiskt liv med hockeyträning, middagsbjudning, innebandyträning, lektionsplanering för vikarier och läkarbesök (i plural). Däremellan ska jag själv hinna med att träna. Det gör jag också, som tur är, men tyvärr hinner jag inte skriva så mycket om det.

Här simmas, cyklas och styrketränas det för fullt. Däremot håller jag mig undan från löpningen ännu ett tag. I morgon kväll är det premiär för Sonens skidlek, men var är snön!?

Plankan-utmaning

I veckan har jag, trots mitt onda knä, ändå kunnat cykla på min trainer. Jag tog det ganska lugnt för att vara på den säkra sidan, men som tur var kände jag inte av knät över huvud taget.

Promenader (och säkerligen löpning) verkar dock inte vara någon god idé däremot. Igår promenerade jag till och från jobbet, vilket är ungefär 2 km enkel väg. Efter en heldag på fötter på jobbet gillade inte mitt knä hemfärden speciellt mycket... När jag hade kommit ungefär halvvägs började smärtan smyga sig på och innan jag var hemma haltade jag ordentligt. Några minuters stretching i olika positioner gjorde dock att smärtan gav med sig ganska snabbt, men helt bra är det knappast.

När jag nu inte kan springa så roar jag mig med lite annat skoj... Bästa vännen och hennes familj har startat en plankan-utmaning. Den går helt enkelt ut på att göra plankan så länge man bara kan. Den senaste veckan har jag trängt mig på i deras utmaning (eftersom jag inte har någon i min familj som kan göra plankan, av olika anledningar - de är för små, de är för skadade, de har inte förmågan att kontrollera sina muskler).

Eftersom jag arbetar på grundskolan i samhället där jag bor träffar jag de flesta barn som bor här omkring nästan dagligen, inklusive Bästa vännens barn. Idag på jobbet fick jag höra av den äldsta sonen i hennes familj att de alla hade slagit den tid som jag gjorde i helgen. På eftermiddagen kom också en kompis till denne son och berättade att även han hade slagit min tid - så tävlingen sprider sig! Det var inte annat för mig att göra än att åka hem och göra mitt styrketräningsprogram och avsluta med plankan. Resultatet: jag har (för tillfället) lyckats öka min tid så pass mycket att jag slog hela bunten. Just nu är maxtiden 2 min. och 54 sek. För två killar i sexan är det nog ingen match att klå, men det kan ju hålla dem sysselsatta en stund!

Jag lyckas nog inte öka plankan-tiden i samma takt framöver som jag gjort den senaste veckan, för då skulle jag snart kunna stå i 10 minuter och det är ju helt orimligt. I framtiden får man väl kanske ha som mål att orka stå lika länge som förra gången istället....


Kram, kram

Knäsmärta

Efter lördagens långpass lyckades jag skaffa mig ett löparknä på vänster ben. Jag har tidigare haft åkomman två gånger på höger ben, så det var väl dags för den andra sidan nu...

På lördagen hade jag stora problem att gå, men efter att ha stretchat ordentligt ett flertal gånger per dag kan jag nu gå ganska obehindrat. Jag hittade också ett sätt att tejpa med kinesiotejp, så det är också gjort (vad gjorde man utan internet!?). Jag ser numera ut på detta sätt:

 

Tur att jag inte ska visa mig i kort kjol
med bara ben den närmsta tiden ;-)

Förhoppningsvis kan jag stretcha bort smärtan och komma tillbaka till löpningen relativt snabbt iaf.


Kram, kram