Irrande i skog och mark

Igår kväll när jag och Sambon satt och pratade om ställen man kunde cykla MTB på här i trakten kom jag på att ett av dem inte låg alltför långt ifrån vårt hus. Om man kan cykla där borde man också kunna springa där, tänkte jag... (jag börjar vara lite less på mina gamla vanliga rundor)

Innan dagens löpartur googlade jag fram vårt samhälle och försökte hitta de små stigarna som Sambon talat om, men det lyckades inte alltför väl. Efter att ha fått lite hjälp av Sambon som pekat och förklarat utifrån kartan begav jag mig iväg för att bestiga berget ifråga (eller åtminstone delar av det).

Cirka en km hemifrån hittade jag "vägen" som ledde in i skogen och sedan bar det av uppåt. Det hade dock blivit någon miss i kommunikationen mellan mig och Sambon, så efter en knapp km hamnade jag på en åker istället för på berget. Efter ytterligare en knapp km befann jag mig på små, små skogsstigar där jag blev slagen i ansiktet av ris och grenar. Helt plötsligt övergick stigen till asfalt och jag befann mig vid vägen mot Staden. Då vände jag och sprang tillbaka samma väg jag kommit.

Det visade sig att jag skulle ha svängt vänster någonstans innan åkern, men den informationen hade inte nått fram (för att den utelämnades om du frågar mig, för att jag inte lyssnade ordentligt om du frågar Sambon). Nu var ju detta inte hela världen, jag kan ju ta rätt väg nästa gång. Däremot plurrade jag i ett surhål ute på åkern, så när jag kom hem var det bara att slänga mina stinkande löparskor i tvättmaskinen.


Kram, kram

Bärplockarfredag

Har haft en härlig eftermiddag i lingonskogen tillsammans med Sonen, TSö och Isa.

Ett inlägg om något HELT annat...

Man ska inte få ha det för bra helt enkelt... Om man nu kan säga det när det gäller en familj med en multihandikappad dotter. Varje gång man får en känsla av att "nu funkar det" - allt flyter på ganska bra; då ska man se upp, för det varar ofta inte länge. Är det inte FK som bråkar om assistanstimmar så är det ngn assistent som slutar. Den här gången är det korttidsboendet som börjar göra radikala förändringar i vistelsetider - man blir bara så LESS!

Att dessa förändringar sedan påverkar beslut från FK, assistenters arbetstider (och i slutänden även antalet anställda assistenter) och en familjs HELA livssituation - det är det ingen som tar hänsyn till!

Som förälder till ett barn med funktionshinder har man inte bara detta faktum att förhålla sig till, man måste också vara beredd på att slåss för de rättigheter man har. Ibland (som för tillfället) känner man sig helt maktlös och orkar egentligen inte kämpa mer, men självklart hittar man de där krafterna någonstans och blir den där besvärliga, bråkiga föräldern som man tvingas vara (oavsett om det gäller kontakt med sjukvården, FK, kommunen eller skolan). Grrrrrrr

Jobba hårt på åkern

Det krävs tydligen ett brutet revben för att få med sig Sambon ut på en promenad... För första gången på flera år lyckades jag, efter en del gullande och övertalning, lura med mig honom på förmiddagens stavgångspromenad. Det var inte med ett leende på läpparna han gick vid min sida, men han surade inte! (även om det muttrades en del om hur tråkigt och meningslöst det är att "bara" gå...)

Då Sambon är något begränsad i sin rörlighet för tillfället blev det inte en alltför rask promenad, så den går väl knappast under kategorin "pulshöjande aktvivitet". Eftermiddagens träningspass, som jag kallar Jobba hårt på åkern, tror jag dock hör hemma där.

Vår misskötta gräsmatta, som bara är klippt 3-4 gånger den här sommaren (pga att vi inte har tagit tag i att köpa en ny gräsklippare då vår gamla gått sönder), har fått sig en sista omgång innan vintern. Jag funderade skarpt på att försöka få tag på en lie för att brotta ner åkern som hade vuxit sig tät och fin på vår baksida, men bestämde mig för att tacka ja till Bästa vännens erbjudande om att låna deras nya gräsklippare. Det visade sig vara ett klokt val - den fungerade jättebra och underlättade verkligen mitt hårda slit på åkern. Armarna känns nu lite som spagetti, men gräsmattan är kort och fin (med inslag av små gräskorvar som ligger utspridda över hela gården, men det gör mig ingenting). Till våren SKA vi ta tag i gräsklipparinköpet!


Kram, kram

Energilös

Förmiddagens/morgonens cykling blev, trots det fina vädret, inte någon vidare upplevelse. Från första metern kändes benen som sirap och orken fanns ingenstans att hitta. Trots att jag åt en riktigt bra frukost (havregrynsgröt, pro-viva, äggmacka och ett äpple) en timme innan jag gav mig iväg var jag helt energilös.

Förmiddagar är helt enkelt inte den tid på dygnet då jag presterar bäst, jag har inte hunnit få i mig nog med energi för att orka träna ordentligt. Det skulle vara om jag klev upp 5 för att äta frukost så att jag kunde äta lunch 9 och träna 10... det verkar otroligt jobbigt. Jag förstår verkligen inte hur man klarar av att träna FÖRE frukost, som en del gör. Varifrån får man energi till det!?

Jag kämpade mig igenom 3 mil iaf, men det var inte säsongens snabbaste träningspass - det kan jag lova! När jag kom hem hade jag 1 timme på mig att duscha, äta lunch och skriva en handlingslista innan det var dags att hämta Sonen på skolan (med tantcykeln och cykelkärran). Att efter hämtning och handling cykla upp för backen som leder till vårt bostadsområde med cykelkärran full med mat var ingen dans på rosor för mina trötta ben. Idag skulle det nästan ha kunnat bli ombytta roller i backen - mamman grinar och Sonen susar upp utan problem.


Kram, kram

Fotbollsmorsa

Ikväll har vi haft släktträff vid fotbollsplanen. Sonen spelade sitt livs första fotbollsmatch och hade nog den största hejaklacken av alla. Mamma, pappa, farmor, mormor och morfar fanns alla med i publiken. Det är ju helt fantastiskt att se hur de små fotbollsspelarna springer runt på planen och dras till bollen som om den vore en magnet. Den sortens fotboll gillar jag - till skillnad från "riktig" fotboll som bara är långtråkig...

När matchen var slut och det var dags för hemfärd knöt jag på mig löparskorna och sprang hem. Det blev en lagom liten sväng på 6,5 km (med ganska många uppförsbackar).

Denna mycket hektiska vecka i vår familj verkar det vara tvunget att fixas och trixas en del för att över huvud taget få in några träningstillfällen. Vi får väl se om jag lyckas få till någon fler träning under veckan.


Kram, kram

Hastighetsrekord

Glömde nämna i förra inlägget att vi slog hastighetsrekord idag (mamma kan sluta läsa här...): 68,3 km/h utför berget. Härligt!

Härlig höstcykling

Helgen har gått i innebandyns tecken. Sonen har haft innebandyskola vilket har inneburit 3 timmar innebandy per dag. Lördagens tre timmar tillbringade jag sittandes på en träbänk där jag iakttog de små knattarna - riktigt underhållande faktiskt (om än något oskönt för ändalykten). 2 av dagens 3 timmar spenderade jag på min cykel (något skönare för ändalykten faktiskt...).

Jag och Bästa vännen lämnade våra söner i var sin idrottshall och begav oss sedan själva ut i det fantastiska höstvädret på våra racers. Till vår stora förvåning kunde vi cykla i bara t-shirt och ärmar - utan vindvästar, jackor och överdragsbyxor - och detta utan att frysa. Vi fick en riktigt härlig cykeltur; en sån där som man kan plocka fram i minnet de där blöta, kalla, smutsiga dagarna när man egentligen inte alls kan förstå varför man frivilligt ger sig ut på en cykel. Troligtvis får vi inte så många fler sådana här cykelturer den här säsongen, om ens någon...


Kram, kram

Stressad löparmamma

Denna dag har jag för ovanlighetens skull spenderat på andra sidan skolbänken. Efter en heldag sittandes på rumpan framför en dator såg jag verkligen fram emot kvällens löpartur.

Precis som de senaste onsdagarna hade Sonen fotbollsträning och precis som tidigare tänkte jag passa på att springa samtidigt. Ikväll hade jag planerat att springa milspåret, som är ett väldigt kuperat och oländigt spår - det består egentligen enbart av backar och man springer mer eller mindre på steniga stigar fulla av rötter och gropar.

Eftersom sonen har en timmes träning tänkte jag att det inte var något problem att hinna springa en mil, men det blev faktiskt lite stressigt till slut. Jag kom inte riktigt iväg direkt, utan stod och pratade med några andra föräldrar. Detta ledde till att jag var osäker på om jag skulle hinna tillbaka innan träningen var slut. Jag chansade iaf och pinnade på så fort jag orkade. De sista 2 km kände jag mig riktigt stressad och såg framför mig hur Sonen stod ensam på fotbollsplanen och väntade på sin mamma som aldrig kom. Detta blev som tur var aldrig till verklighet då träningen precis hade avslutats när jag kom tillbaka. Trots den kuperade terrängen hade jag snittat de dryga 10 kilometrarna i 5,30 tempo. Jag känner mig nöjd iaf!


Kram, kram

Halvklassikern 2013

Nu finns det ingen återvändo! Ikväll träffades vi fem tjejer som har tänkt göra Halvklassikern tillsammans nästa år. Vi åt god mat, drack kaffe med tillhörande kaka och bokade den första delen av utmaningen; HalvVasan. Vi ordnade även med boende under dagarna i Mora.

 



Beviset!

 

För de icke insatta kan jag informera om att Halvklassikern, precis som namnet avslöjar, innebär att man gör halva Klassikern. Alltså: HalvVasan 4,5 mil, HalvVättern 15 mil, Vansbrosimmet 1,5 km och Lidingöloppet 15 km.

 

För mig som aldrig ens har åkt 1 mil på längdskidor (8-9 km är nog det längsta jag har gett mig på), känns det som att denna första del är den största utmaningen i det hela. Därför känns det faktiskt extra bra att börja med just längdskidåkningen - då har jag ju en chans till 2014 om jag inte skulle klara av det den första gången. Sen gäller det ju att hålla sig hel och frisk över alla fyra tävlingar, vilket kan vara en nog så stor utmaning.

 

När alla bokningar var gjorda och det var dags att bege sig hemåt igen svidade jag om till mina löparkläder för att kombinera hemfärd med träningspass. Jag hade turen att få sällskap på min löpartur av Bästa Vännens man som även han skulle ut på en runda i den härliga höstluften.

 

 

Kram, kram

 



 

Höstvindar

Efter lunchen idag blev det en cykeltur på landsbygden. Termometern visade på 9 grader, vinden ven och solen lyste mellan de fula grå regnmolnen - en typisk höstdag alltså.

Att vinden var frisk idag visade om inte annat min pulsklocka. Dagens tur blev en där jag vände och cyklade tillbaka samma väg jag kommit. Den första delen (den i medvind) cyklade jag på 29,5 minuter, att sedan ta sig hem igen (i rejäl motvind) tog mig 37,5 minuter - åtta minuter mer alltså! Trots detta var det en riktigt skön tur faktiskt.


Jag passerade många åkrar som tillät höstvindarna att härja fritt.



 

Kram, kram

Stavgång

Min lediga fredag har fyllts av stadsbesök, trevligt eftermiddagsfrämmande och hundvaktande. Efter denna fullspäckade dag hade jag tänkt mig en kväll i soffan.

Efter middagen kändes det dock som att jag behövde lite frisk luft. Jag hade ingen ork eller energi till träning, men blev helt plötsligt väldigt sugen på att gå en promenad. Då kom jag också att tänka på mina stackars gångstavar som stått i en vrå och samlat damm de senaste 2-3 åren. Så ut i förrådet letade jag mig och fann där mina gamla trotjänare.

Sedan tog jag mig en härligt uppfriskande långpromenad i regnet. Vi har alla våra olika sätt att spendera en fredagkväll...

Stavarna fungerade bara fint trots den långa vilan.

Nu väntar TV-soffan!


Kram, kram

Ännu ett bokpaket

Ett gäng böcker damp ner i min brevlåda och gjorde min lediga fredag ÄNNU bättre!

Kram, kram

Dränkt katt

Kvällens gemensamma cykelträning blev en kall och blöt historia.

Det var jag, Svågern och Bästa vännen som dök upp på träningen. Vi kände oss alla tre lite halvkrassliga så vi bestämde oss för att ta en lugn runda. Det började bra med medvind och värme i luften, trots det lite mulna vädret. När vi hade cyklat 2 mil började det helt plötsligt spöregna så vi vände genast hem igen. Vändningen innebar motvind och stora, hårda vattendroppar (hagel?) rakt i ansiktet. Med ovädret kom också mörkret och innan vi var hemma igen såg vi knappt något alls pga mörkret och de igenregnade glasögonen - livsfarligt!

Det som började som en riktigt behaglig cykeltur i höstkvällen slutade med att vara en kall, blöt, och olustig tillställning. Jag har varit med om betydligt trevligare cykelrundor...


Kram, kram

Över stock och sten

Jag har nu återvänt till Norrland efter helgens besök i Huvudstaden. Den inplanerade helkvällen i Stockholmsvimlet på lördag kväll blev till ett besök i hotellbaren där vi beställde - håll i dig - var sin DUBBEL latte. När klockan var åtta återvände vi till hotellrummet där vi utmattade ramlade ner i sängen framför tv:n. Vilka partyprinsessor!

Efter gårdagens vila, som innebar shopping hela dagen, var det efter kvällens middag dags att knyta på sig löparskorna igen. Eftersom benen inte kändes helt pigga efter lördagens löpning bestämde jag mig för att ta en kortare runda i lugn fart. Jag valde dock en runda med väldigt många backar och skogsterräng. Det kanske inte var så smart... Innan jag var hemma hade jag känningar i baksida lår och var tvungen att smörja in mig med linement direkt jag kom hem. Hoppas verkligen att det inte blir något långvarigt.


Kram, kram

Tjejmilen 2012

Dagen bjöd på regn, men det var ändå varmt och kvalmigt. Jag sprang i t-shirt och blev ändå svettig. Regnet gjorde dock färden något geggig (som synes på mina skor). Min sluttid blev 48.41, vilket jag är jättenöjd med! Mitt sällskap for fram som en gasell och gick i mål på 47.06.

Både jag och mitt sällskap är riktigt imponerade av Tjejmilen som tävling. Vilket arrangemang! Innan start sjöng Sara Dawn Finer en specialkomponerad låt för flickor genom organisationen Plan. Utöver detta var det musikunderhållning på ett flertal ställen under loppet. Dessutom var det väldigt många människor som stod och hejade fram oss.

Vi har också blivit mycket positivt överraskade av bemötandet från människorna här i huvudstaden. Vi har mött SÅ många trevliga människor!

Kram, kram

Uppladdning

Kolhydratladdar tillsammans med min löparkompis innan loppet.