Lidingöloppet 15

Halvklassikern 2013 är nu avklarad! Vilken lättnad att kroppen ändå höll ihop och att sjukdomar inte har stoppat mig (även om det inte har varit helt okomplicerat...).

Dagens start låg i morse i farozonen, men enbart pga brister hos arrangören. Jag och Svägerskan hade uppskattat att resan till starten skulle ta max 30 minuter (efter gårdagens nummerlappsuthämtning), men istället tog den 70 minuter. Anslutningsbussarna som skulle ta oss från tunnelbanan till starten lyste nämligen med sin frånvarao. Flera löpare runt omkring oss missade sin start pga att det inte kom några bussar... När vi äntligen fick kliva på en buss visade det sig att chauffören inte hittade i Stockholm, han körde fel och fick börja backa dragspelsbussen för att komma in på rätt väg. Passagerare fick kliva ur och dirigera trafiken. Vilken cirkus! Detta skedde alltså när vi hade 25 minuter till start!

Väl framme visade det sig att det var nästan 2 km till starten och bara dryga kvarten till vår starttid. Det blev ett snabbt besök på en bajamaja och sedan inlämning av väska. Uppvärmningen bestod av löpning till starten. Vi hann precis fram till vår startfålla för att se hur den släpptes iväg. Vi blev således absolut sist iväg och fick därefter påbörja arbetet med att springa förbi alla stoppklossar.

Själva löpningen var riktigt härlig idag. Jag kände liksom lugnet; njöt av omgivningarna, vädret och själva upplevelsen. Terrängen var riktigt fin och ganska kuperad. Då jag inte har kunnat springa längre än 10 km inför loppet så var mitt mål att komma i mål. Om kroppen (knät) ändå höll hade jag som mål att springa på under 1,5 timme. Kroppen höll och tiden blev 1.24.55, så det måste jag ju vara nöjd med.

Detta var alltså den avslutande delen av Halvklassikern. Undra vilka utmaningar man ska hitta på härnäst!?

Vännästrampet 2013

Idag gick den årliga cykeltävlingen som arrangeras av Vännäs CK av stapeln. Vi hade tur med vädret (trodde vi innan start iaf, det visade sig att vi skulle få några riktigt kalla spöregnsskurar efter vägen...) så de 12 föranmälda cyklisterna blev i slutändan 37 startande - riktigt roligt!

I år hade jag och min nyfunna, extremt starka, cykelkompis Ida bestämt oss för att avverka de 12,5 milen tillsammans (så länge vi båda kände oss ungefär lika starka iaf). När Ida kom till start visade det sig att hon, efter ett litet missöde, hade fått stora problem med växlarna. Sambon, som är en man med många strängar på sin lyra, lyckades dock fixa dem så pass att hon kunde starta iaf.

När masterbilen släppte oss i den allra första backen hoppade tyvärr växlarna så pass att Ida hamnade långt efter klungan. Jag bestämde mig för att vänta in henne så att vi ändå kunde fullfölja tävlingen tillsammans. En så stark rygg är bra att ha när man börjar bli trött i benen, det vet jag av erfarenhet. Som tur var ordnade växlarna till sig och vi påbörjade det hårda arbetet med att försöka hitta några ryggar framför oss, trots att jag visste att vi låg långt efter...

De första 3,5 milen av tävlingen var alltså en enda lång jakt. Vi cyklade på i höga farter (för att vara oss), ofta låg hastigheten på 38, 40 km/h när jag tittade ner på klockan. Till slut kom vi ikapp två andra cyklister som även de hade fått släppa tätklungan.

Att rulla på fyra personer som kan dra är stor skillnad mot för att bara vara två. Äntligen fick vi chansen att vila oss lite längre stunder. När vi hade cyklat i lite drygt 6 mil hörde jag en hög smäll, det visade sig att en i sällskapet hade fått en mycket olycklig dubbel punktering vilket gjorde att det var färdigcyklat för honom idag - trist. Kvar i vårt gäng var då 3, av 4 deltagande, tjejer.

Banan som vi cyklar (Vännäs-Nordmaling-Bjurholm-Vännäs, med målgång längst upp i Pengsjölia) är, enligt mina mått mätt, en ganska tuff bana. Det är många backar, mest uppför om man frågar mig. De sista 5 milen känns det som att det bara går uppför, vilket självklart inte är hela sanningen. Strax innan Bjurholm lyckades jag - hon som inte KAN få mjölksyra - få just detta. Det gjorde att benen inte alls fungerade som jag ville, trots att de fick 2 portioner gel.

När vi närmade oss målgången började benen åter fungera någorlunda och jag orkade trycka på en del utför och på platten. Uppförsbackarna var fortsatt hyfsat plågsamma. När det var 2 km kvar och jag visste att de var riktigt tuffa kände jag mig faktiskt redan nöjd. Jag visste att jag i grunden hade varit starkare än jag varit på fjolårets Vännästramp och att jag hur som helst skulle komma i mål på en bättre tid än senast. Det gjorde att jag helt enkelt inte iddes försöka trycka på och plåga benen i ett försök att komma först upp av oss tre tjejer. Jag hade troligtvis ändå inte lyckats.

Sluttiden blev 10 minuter snabbare än i fjol. Lite retligt var att jag inte lyckades komma under 4 timmar, utan gick i mål på 4.01. Men, man måste ju ha något att kämpa för nästa år också...

Jag är otroligt nöjd med dagen. Trots att benen inte kändes pigga hela vägen in i mål kände jag mig i grunden stark, vilket alltid är en skön känsla. Att jag och Ida hade en riktigt trevlig resa tillsammans gör ju det hela ännu bättre!

Jag och Sonen innan start

Nummer 32 och 29; Jag och Ida :-)

Svågern informerade innan start

Så var vi iväg...

Kram, kram

Stark och snabb

Vi har verkligen lyckats pricka in finväder på semestern. Det blir bara varmare och varmare för varje dag. Idag har vi nog haft åtminstone 27-28 grader. Fast klockan snart är elva på kvällen är det 22 grader varmt ute. Rena utlandsvärmen!

När jag satte mig på cykeln efter middagen ikväll njöt jag verkligen av vinddraget (som jag själv skapade - det var annars helt vindstilla), det svalkade så skönt efter dagens hetta.

Rundan från i tisdags var så fin att jag valde att cykla samma sväng idag. Förutom vackra vyer bjöd den på enbart några få hyfsat branta backar, så den var perfekt om man ville försöka få lite högre snittfart.

I tisdags lyckades jag retsamt nog komma upp i en snitthastighet på 29,98 km/h på de knappa 4 milen - just under 30. Jag skyllde det hela på att jag körde lite vilse när jag skulle genom Östersunds centrum. Jag blev ganska nervös av alla rödljus (och polisbilar) så jag förirrade mig på en liten cykelbana som jag trodde ledde till campingen (vilket den inte gjorde). Ikväll tänkte jag att jag skulle försöka komma mig över den där 30 km/h snitthastigheten, nu när jag hade lärt mig den rätta vägen genom centrum.

Det visade sig att de fina yttre förhållandena kombinerat med grönljus genom staden hjälpte mig att få en snittid som jag aldrig tidigare lyckats komma upp i på egen hand på en 4- milarunda; 32,3 km/h! Det känns riktigt bra att benen äntligen börjar kännas lite piggare!

I morgon ska jag hejja på Sambon som ska cykla Storsjön runt - Hejja, hejja!

Kram, kram

Semestercykling

Vi har äntligen tagit oss iväg med husvagnen! Igår körde jag mig, Sonen och hunden till Östersund. Sambon tog cykeln...

Idag var det min tur att cykla, dock inte lika långt. Sambon hjälpte mig att hitta en lämplig runda här omkring, och det var verkligen en runda med vackra vyer. Att kvällssolen lyste från en klarblå himmel hjälpte naturligtvis till.

För första gången på flera veckor kändes benen inte som spagetti, utan jag kunde trycka i som jag ville utan att musklerna (eller bristen på dem?) protesterade. Nu hoppas jag verkligen att förkylningen som snurrar i min familj håller sig ifrån mig så att jag får njuta av fler härliga träningspass på semestern. Denna förkylning kan för övrigt dra dit pepparn växer, nu är vi less på den!!!

Några bilder från kvällens runda:

Orkeslös

Att vistas på sjukhus är något vi är vana vid i vår familj. Att vistas på sjukhus och inte vara säker på att man kommer att komma hem som en hel familj är dock något som vi aldrig kommer att vänja oss vid. Så dålig som Gumman var den här gången har hon nog aldrig varit, så att det har tagit hårt på oss alla är väl inte så konstigt. Det är nu 4 dagar sedan Gumman fick komma hem från sjukhuset. Hon är fortfarande väldigt tagen efter de två veckorna med kramper och lunginflammation, men hon är hemma i alla fall!

Själv är jag som en urvriden disktrasa - helt orkeslös och oförmögen att ta mig för något. En tvätt kan ta ett dygn att få upp på strecket och dammsugningen av huset som jag började med i måndags är fortfarande inte färdig. När det gäller träningen är jag lika orkeslös där...

Den här veckan har jag lyckats få in två löppass och två cykelpass. Jag känner mig otroligt svag och orkar verkligen inte ta i. Jag har accepterat att kroppen inte är på topp och masat mig fram i maklig(t) tempo/hastighet och försökt njuta av att få röra på mig i alla fall.

I eftermiddag har jag lyckats hitta energi till att städa ur vår husvagn. Jag hoppas verkligen att vi kommer att orka ta oss iväg någon sväng framöver. Direkt jag kom in i vagnen kände jag ett lugn, det är så otroligt avslappnande att bo i husvagn (det är bara det där med att packa och komma iväg...). Om Gumman är så pass pigg att hon kan åka till korttids nästa vecka kanske det blir någon liten sväng, vi får väl se.


Kram, kram

Vansbro Halvsim 2

Det mysiga gamla pensionatet bjöd på en fantastisk frukost med gröt, ägg, kaffe, juice och smörgås. Precis vad som behövdes inför dagens aktiviteter.

Jag och Mammsingen åkte in till Vansbro flera timmar innan start. Detta för att hämta ut startkuvert och se oss omkring. Vädret var väl inte fantastiskt, men sällskapet (och de tre lagren med kläder) värmde.

Det 16-gradiga vattnet lockade inte direkt då jag frös hela förmiddagen trots att jag var uppe på land.

Min hellånga våtdräkt som jag köpt inför denna utmaning visade sig vara väl investerade pengar. Jag höll värmen hela vägen in i mål och frös inte alls på hela vägen.

Efter ca 300 avverkade m i Vanån tog jag rygg på en kvinna som såg snabb och bestämd ut i sin simning. Jag höll denna rygg hela vägen in i mål. Detta visade sig vara ett smart drag eftersom hon simmade om ett stort antal personer efter vägen i Västerdalälven. Att vi simmade motströms märkte jag aldrig av då jag aldrig släppte ryggen.

I mål var jag inte alls helt slutkörd, vilket jag utan tvekan skulle ha varit om jag inte hade simmat i någon annans kölvatten. Jag har helt och hållet nummer 1424 att tacka för min fina sluttid; 38.03.9.

Efter målgång bjöds på dusch i det fria följt av kallrökt lax med potatissallad. Nu har jag och Mammsingen kört ett antal mil och hamnat på en camping där vi ätit middag på vår stugas altan i kvällssolen följt av en promenad runt området. Ikväll blir det en tidig kväll!

Kram, kram

Vansbro Halvsim 1

Gumman piggar på sig sakta men säkert. Kramperna har blivit mycket färre och betydligt mildare. Idag har hon också ätit små, små portioner kräm och frukt. Att hon blir så trött att hon somnar efter bara några tuggor är inte alls konstigt med tanke på vad hon varit med om. Vi är bara lyckliga över att det ser bättre och bättre ut för varje dag.

Eftersom det verkar gå åt rätt håll med Gumman, och hon har en fantastisk pappa (och assistenter) som sköter om henne, kom vi överens om att jag ändå skulle åka iväg till Vansbro idag. Om läget förändras kan vi ju bara hoppa in i bilen och köra hem.

Det är jag och Mammsingen som har åkt iväg på en liten roadtrip genom Sverige. Hon följer med som trevligt sällskap och ska inte delta i simningen.

Vi bor på ett riktigt mysigt pensionat i ett gammalt hus några mil utanför Vansbro. Nedan kan du se ett par bilder på huset och rummet (och Mammsingens snygga baksida).

Kram, kram